”Alla författare vill egentligen bli tryckta i tidningarna. Men av brist på förmåga ger de upp och skriver romaner istället”, hävdade humoristen P G Wodehouse som själv hade fuskat i journalistyrket innan han kastade sig på författarbanan.
Huruvida vi ska sätta någon tilltro till Wodehouse utsaga rent generellt låter jag vara klädsamt osagt. Men den stämmer knappast gällande Pär Rådström. Under sitt tyvärr alltför korta liv (38 år) visade han en lika virtuos förmåga att skriva romaner som att utmärka sig i press och radio.
Journalist blev han redan som 17-åring 1943. Året därpå fick han fast anställning på den då nystartade Expressen. Redaktionschefen Carl-Adam Nycop berömde Rådström som ”en synnerligen pigg och vaken reporter” vars ”stilistiska talang var anmärkningsvärd”.
Att vara fast anställd – för många drömmen i dagens mediebransch – stred förstås mot Rådströms notoriskt rastlösa och flyktbenägna natur. Han slutade på Expressen i samma veva som andra världskriget slutade och gränserna åter öppnades. Rådström ville ut, iväg, bort. Resa, resa, resa. Och det gjorde han flitigt i ett Europa som under 40- och 50-talen var större och avlägsnare än nu.
Författarkollegan och konstnären Stig Claesson, Slas, var ofta Rådströms följeslagare på de kontinentala äventyren. Till folkhemmets tidningar och radioapparater rapporterade duon om sällsamma upplevelser. Som upptäckten av denna märkliga maträtt i Italien: ”en egendomlig hybrid mellan en pannkaka, omelett och bröd vilken täcks med olika ting och gratineras i ugn. Det är mycket gott, mycket mättande och kostar omkring en krona”.
Vad var det? Om inte pizza, sedermera hyfsat populärt även i Sverige. En annan av Rådströms journalistiska bragder var när han i Paris, denna gång med poeten Lars Forssell som kompanjon, sökte upp legendaren Erich von Stroheim.
Den världsberömde skådespelaren och filmregissören var dock på allt annat än tillmötesgående humör. Forssell berättade hur Rådström klarade skivan och fick von Stroheim att öppna sig i en flera timmar lång intervju:
”Det var Pär som bröt den mulna tystnaden och framförde en generös hälsning från Victor Sjöström, om vilken Sjöström givetvis var totalt ovetande… Därmed bröts inte bara isen, det skedde en formlig islossning… ’Sjöström’, mumlade han och han var rörd. ’Vi grät i varandras armar i Hollywood, vi grät i varandras armar’”.
Ett scoop var i hamn! Mindre lyckat avlöpte det i Finland, dit Rådström på tidningen Folket i Bilds uppdrag reste 1955 för att intervjua Väinö Linna. Mannen bakom den stora romanen ”Okänd soldat” bodde i enslig landsbygd och talade ingen svenska. Biltransport och tolk hade därför rekvirerats åt Rådström – som framme vid målet dessvärre fann tolken ”till medvetslöshet berusad”.
”Han somnade sedan han stammande sökt översätta ’Goddag, goddag’. Sedan tillbringade intervjuoffret och jag tre tysta timmar i väntan på den bil som skulle föra mig till Åbo och båten och i väntan på att tolken skulle komma till sans. Bilen kom. Hur det gick med tolken vet jag inte”.
Ändå kunde Folket i Bild strax därpå publicera ett stämningsfullt hemma-hos-reportage med Rådströms intervjuoffer vältaligt småpratandes om ditt och datt: ”Vi skulle egentligen haft en finsk söndag, säger Linna. En finsk söndag med bastu där nere på stranden, ro lite grand på sjön och se oss omkring. Men det regnar ju så.”
Först flera år efteråt avslöjade Rådström sanningen. Uppenbarligen hade han den gången klarat skivan genom att helt sonika lägga en rad påhittade intervjucitat i Linnas mun. Eller?
Visst är den dråpliga storyn om den stupfulla tolken och tigandet i stugan mycket bättre. Misstänkt bättre, faktiskt… Vilken version är verklighet, vilken är fiktion? Typiskt Pär Rådström, den ständigt svårfångade och mytomspunne eleganten. Med skönlitterära författare som honom i journalistrollen kan man aldrig så noga veta. Men historierna blev alltid bra.