Kommer vi att kramas post-corona?

Alla är inte bekväma med fysisk närkamp.

Kram.

Kram.

Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT

Krönika2020-05-13 12:44
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

När kaffegästerna anländer till mitt kontor, sätter jag handflatorna mot varandra framför hjärtat, böjer huvudet och säger ”namaste”. Efteråt skrattar jag klädsamt, utifall de är ovana vid en yogahälsning. Några replikerar rörelsen. 

Andra sträcker fram sin armbåge, en skelettspets så hård som att slå knäna mot varandra. En tredje lyfter foten för att sparka mig lätt på vaden med ovansidan av skon. Då backar jag förskräckt. Bättre då den indiska traditionen att försiktigt vidröra den andres fötter, men det har jag inte vågat prova än. 

Det tog veckor innan jag vande mig. Ett möte med en annan människa kändes ofullständigt, ofullbordat, utan en kulturellt nedärvt och livslångt praktiserad hälsningsritual. Jag är drillad i att hälsa ordentligt, om inte med en kram så med ett fast handslag och stadig ögonkontakt. Kanske en kindpuss. 

Handskakningen är utbredd i framförallt västvärlden, som hälsning, avtalssignatur, löfte eller förlikning. Ursprunget är en fredlig gest som visar att man är obeväpnad och inte vill den andre illa. Andra kulturer har andra sätt. Nog är det paradoxalt att man i stora delar av Asien, där pandemierna verkar uppstå, hälsar utan fysisk kontakt. 

Vår västerländska handhälsning är inte okomplicerad i samhällsdebatten när olika religiösa och kulturella tankemönster krockar. Vissa vill inte handhälsa med kvinnor, vissa vill tvinga densamme att göra det som ett bevis på jämställdhet och kulturell anpassning. Någon lägger sin orena vänsterhand på ryggen. 

Åsikterna om vem som har rätt hälsningsritual får knaper näring i corona-krisen. Ingen hälsar ändå på vårt vanliga svenska sett. Det är en unikt snabb och fascinerande beteendeförändring i massformat för att undvika smittspridning. Och jag tror den är här för att stanna. 

Troligtvis finns personer som tycker det är ganska skönt. Alla är inte bekväma med fysisk närkamp. Coronatider är en paus från ständiga beslut om vilken hälsningsritual som är den rätta för den givna personen och det givna tillfället. Ingen ska vidröras någonstans, punkt. Kanske undviker vi just nu ett antal händelser som för den ena parten hade känts tveksam. 

Namaste betyder ”jag bugar för det gudomliga i dig”. Det har en vacker och mjuk klang jämfört med tio fingrar och två handflator i kraftmätning. Tiden får utvisa om vi återgår till det vanliga eller om vi cementerar nya, mer framtidssäkrade och smittskyddade sätt. Jag sätter en slant på det senare, det rimmar väl med lärdomen att våra fysiska kroppar är sköra och oskyddade.