Den autofiktiva sviten “Min kamp” är en bedrift av Karl Ove Knausgård. Inte bara att han skrev detta väldiga verk, han är också läst och diskuterad som få.
En av de mer uppmärksamma läsningarna gör den svenska filosofen Martin Hägglund i “Vårt enda liv - sekulär tro och andlig frihet” (2020). Att en bok med Hägglunds ambitioner - existentiellt, filosofiskt, politiskt - har fått så stort genomslag är anmärkningsvärt.
Man skulle kunna läsa Knausgårds nya roman “Morgonstjärnan” som ett svar till Hägglund.
Idén i “Min kamp” är öppenhet; att skildra livet så som det faktiskt ser ut. Därför bjuder den inte in till tolkningar som uppenbarar dolda betydelser. Men Hägglund läser noggrant och formulerar sina tankar med njutbar skärpa.
I “Min kamp” är det vardagen, det vanliga livet, som är ämnet. Med Hägglunds ord utgår Knausgård från “tron att det finns en enorm betydelse och kraft i erfarenheten av ett ändligt liv, som är värdigt att utforskas in i dess mest subtila nyanser och känslomässiga återverkningar.”
Hägglund använder “Min kamp” för att beskriva den “sekulära tro” som är central för de tankar som så småningom utmynnar i hans politiska vision, som han kallar “demokratisk socialism”.
Poängen är att fokusera på det liv vi lever här och nu. Något annat finns inte, menar Hägglund med stöd i Knausgård. Men “Morgonstjärnan” säger någonting annat. Den utforskar det som ligger bortom erkänd kunskap. “Min kamp” börjar med en fantastisk skildring av ett dödsögonblick, där den absoluta gränsen mellan liv och död, mellan människa och materia slås fast.
I “Morgonstjärnan” beskriver en person hur han egentligen inte kan tro på döden, fast han vet att den finns. I en nyckelpassage görs samma reflektion om klimatkrisen. Kanske är det i skuggan av den boken bäst kan förstås.
Knausgårds nya roman utmanar gränser. Ibland är det rent spöklikt, ibland lärt, essäistiskt. Hela boken är lekfull, med en självironi som saknas i “Min kamp”.
Det uppfordrande budskapet i “Min kamp” är att allt betyder något. ”Morgonstjärnan” prövar motsatt tanke: “Det som händer mig angår mig inte”, tänker en av personerna.
Vad blir lärdomen? Att den betydande litteraturen låter oss se världen och bygga tankekonstruktioner - på samma gång som den retfullt vrider sig ur varje grepp som riskerar att låsa den fast. En kur mot förstelning; jag tror det behövs.