John Kerry, den tidigare amerikanske presidentkandidaten och numera USA:s klimatsändebud, har en svår uppgift. På något sätt måste den hårdnande konkurrensen med Kina i frågor om handel, teknik och inflytande vändas till samarbete.
Vid ett tal i London nyligen gjorde han den ganska drastiska jämförelsen med hur Churchill och Roosevelt trots allt de visste om Sovjetunionen valde att samarbeta med Stalin för att rädda världen från kaos. Klimatfrågan, var tankegången, är vår tids stora hot mot världsordningen och kräver samma förmåga att inse realiteter och prioritera.
Bakom denna tankegång ligger, som Kerry framställde det, en rent matematisk analys. Om Kina fortsätter på nuvarande bana måste hela den övriga världens omställning gå mycket snabbare. Ska ansträngningarna för att hålla nere temperaturökningen till 1,5 grad överhuvudtaget ha en chans att lyckas, krävs att även Kina deltar.
Frågan uppstår då hur det nödvändiga samarbetet kan uppstå. Vilka kompromisser krävs? Innebär klimatfrågans prioritet att andra frågor, exempelvis förbrytelser mot mänskliga rättigheter i Kina, måste tonas ner?
Bidenadministrationens eget svar har snarare varit att klimatfrågan kan och ska isoleras från alla andra frågor, som stölder av uppfinningar och aggressivt agerande i Sydkinesiska havet. ”Vi kommer aldrig att köpslå med sådana frågor för något som har att göra med klimatet”, sa Kerry i början av sitt uppdrag.
Men hur trovärdig en sådan uppdelning är tål att reflekteras över. I en artikel i tidskriften The Atlantic redan innan Biden hade tillträtt varnade experten Thomas Wright för att drömmen om en stor klimatöverenskommelse med Kina skulle leda till kompromisser på andra områden. Han såg framför sig hur ministrar skulle göra skarpa uttalanden om Kina som strax därefter undergrävdes av Kerrys samarbetssträvanden.
En ytterligare fråga är om samarbete kan bli särskilt långlivat även om man lyckas hålla klimatfrågan åtskild från allt annat. Klimatfrågan i sig må vara en gemensam angelägenhet, men potentialen för konflikter om lösningarna stor.
Kerry liksom många andra ser stora ekonomiska möjligheter i teknikutveckling – ett innovationssprång i paritet med den industriella revolutionen. Men det är ingen vågad gissning att just dessa möjligheter också skapar incitament för industrispionage, plagiat och handelshinder. Att Bidenadministrationen i juni förbjöd import av solceller från ett företag i Xinjiang på grund av misstänkt tvångsarbete illustrerar också hur svårt det är att isolera klimatpolitiken från politiken i övrigt.