Klimatångest torde vara högerns mest älskade hackkyckling. Det finns få saker som förenar över partigränserna som ett gott skratt åt Oxascand-knaprande veganer i Stockholms innerstad. Neurotiska, verklighetsfrånvända, svaga…listan på egenskaper som tillskrivs de drabbade kan göras lång.
Frågan är ifall det är dags att sluta skratta nu.
Linköpings universitet lanserar nu projektet Climatecope. Det går ut på att behandla psykiska besvär till följd av oron för klimatförändringarna, med hjälp av kognitiv beteendeterapi. Ett av syftena sägs vara att inge hopp, utan att förneka klimatkrisen (Corren 1/2).
Att projektet överhuvudtaget lanseras är egentligen inte så märkligt. I höstas presenterades den största studien i sitt slag om barn och unga med klimatångest. 10 000 personer över hela världen deltog. Resultatet kan förmodligen få den mest inbitne dieselmullen att höja på ögonbrynen.
80 procent av deltagarna led av klimatångest. Tre fjärdedelar var rädda för framtiden, hälften kände sig svikna av sina politiker och 40 procent ville inte skaffa egna barn. Därutöver uppgav 45 procent att ångesten var så stark att den påverkade deras vardag, som sömn och matintag (FoF 14/9–2021).
För många har tillståndet förvärrats av det aldrig sinande informationsflödet. På Instagram och Twitter händer allt samtidigt. Människor dör, skogar brinner och städer översvämmas.
Överspänt? Hysteriskt? En privilegierad generations nödrop? Kanske. Men det går inte att förneka att det är en stegrande migrän för samhället. Dessa unga kommer en dag att besitta alla världens viktiga poster och fatta beslut avgörande för hela mänskligheten.
Å ena sidan är det bra att nästa generations makthavare kommer vara mer medveten om prövningarna vår planet står inför. Att det tog så lång tid för världens makthavare att börja ta klimatproblemen på allvar är en tragedi för mänskligheten. Vi är inte ens vid den punkt där alla ledare erkänner krisen som verklig.
Å andra sidan – ångeststinna, förbittrade och skräckslagna människor fattar sällan bra politiska beslut. Och här börjar det bli farligt. Klimatkrisen är alldeles för komplex för att lämnas därhän åt det hastiga, känslostyrda och ogenomtänkta.
Dessutom bör människan inte bygga utopier med politiken som verktyg. 1900-talets blodiga historia har lärt oss ett och annat om det.
Linköpings universitet ska därför ha en eloge för Climatecope. Och för högerdebattörer och politiker finns all anledning att erkänna klimatångest som ett verkligt tillstånd. Om inte annat för att slippa hamna i det prekära tillstånd en klimatdiktatur skulle innebära.