Kasta just-in-time på sophögen!

Nu är det hög tid att skrota det eländiga begreppet just-in-time. Vet ni inte vad det är? Begreppet har skymtat förbi på de dagliga corona-presskonferenserna. Det ingår som en del i de japanska bilfabrikernas ”lean”-koncept, alltså effektiviseringar som syftar till att få ut så mycket effekt som möjligt av varje anställd och åtgärd i en bilfabrik. ”Mer värde för mindre arbete”, säger man ibland.

”Lean production” har också i hög grad anammats av den svenska sjukvården. Nu till delbegreppet just-in-time. Vad är det? Jo, en planeringsfilosofi där lagren skrotas och alla varor, reservdelar, komponenter eller vad det nu kan vara beställs och levereras exakt när de behövs.

Historikern Björn Horgby, boende i Linköping och professor e m från Örebro universitet, har skrivit om det i boken ”Faderliga företagare i Sverige och Japan” (2015) där han tillsammans med professor Christer Ericsson och docent Shunji Ishihara undersöker styrsystem i några företag. I synnerhet Toyota.

Björn Horgby skriver om det i ett långt inlägg på sin Facebooksida, som fick mig att förstå vad det egentligen betydde när Region Stockholms representant i förbifarten förklarade den skandalösa bristen på skyddsutrustning med att de tillämpat just-in-time.

Just-in-time betyder att material beställs vartefter det behövs. Björn Horgby berättar hur bilföretag också, tack vare detta, kan pressa priserna: ”På så sätt tar bilföretagen kontroll över hela produktionen, samtidigt som de i nyliberal anda låter underleverantörerna konkurrera med varandra. Så länge den förutbestämda kvaliteten hålls och underleverantörerna inordnar sig i flödet, kan flödet organiseras globalt. Detta förutsätter dock ett effektivt, välfungerande transportsystem. Med de stora containerfartygen, lastbilskonvojerna och datorstyrningen har det blivit möjligt att till jämförelsevis väldigt låga priser transportera varor över hela världen.”

Det är ju därmed lätt att förstå hur dåligt just-in-time är för klimatet. Men det är när vi flyttar blicken från industrin till sådant som sjukvård, äldrevård, apotek, försvar och brandflyg som man blir riktigt rädd. Med glatt högmod har vi från 1990-talet och framåt slopat både totalförsvaret och alla gamla dammiga förråd. Vem behöver sånt när allt finns en knapptryckning bort i en globaliserad värld? 

Men när det inträffar en kris – ja, då har vi inte grejerna vi behöver. Och fler kriser kommer, var så säkra, nästa gång kanske på ett helt annat område. Därför är det verkligen dags att slopa just-in-time på alla områden som kräver beredskap.