Den före detta stats- och utrikesministern Carl Bildt minns händelser som ledde till Sovjetimperiets fall och hur kriget i Bosnien till slut nådde ett eldupphör.
En av sommarens stora behållningar, som dessutom inte är väderberoende, är att lyssna på Sommar i P1. I skrivande stund har inte halva startfältet gått i mål ännu, men jag vågar ändå påstå att två av årets bäst i test är Cecilia Uddén och Carl Bildt. Åtminstone om man föredrar erfarenhetstyngda röster som berättar små, personliga historier vilka samtidigt säger så mycket om de stora, globala händelseförloppen.
Mycket i världen går nu åt fel håll, ur ett liberaldemokratiskt perspektiv. Det finns de som menar att globaliseringen med frihandel och utbyte som säkerhet för fred och stabilitet, nått vägs ände. I alla fall för nu. Ovan nämnda sommarpratare bekräftar på sätt och vis den bilden. Utrikeskorrespondenten exemplifierar hur hon och en vän, två blonda kvinnor i 20-årsåldern, i början av 1980-talet kunde lifta genom Egypten från Kairo till Beirut i Libanon. Ett helt otänkbart äventyr idag.
Den före detta stats- och utrikesministern minns händelser som ledde till Sovjetimperiets fall och hur kriget i Bosnien till slut nådde ett eldupphör. Då, i tider av krigströtthet, spirade hoppet. Nu frågar sig Bildt; var det naivt att tro att Ryssland kunde röra sig i demokratisk riktning? Knappast självkritiskt, utan mer reflekterande, undrar han vad annars de hade kunnat eller velat tro?
Ett favoritavsnitt i Uddéns historia, är från ett middagsbord i Kairo hemma hos en av Cecilias vänner, en brokig skara personer med olika bakgrund och livsåskådningar. Det självklara samtalsämnet till den marockanska kycklingen: kriget i Gaza. Uddén är glasklar i sin beskrivning av journalistikens roll – inte som neutral, utan som speglande, ifrågasättande och tvivlande. Samt tillräckligt påläst för att våga kalla en lögn för en lögn och inte rädas att säga det när så behövs, oavsett vad mobben på sociala medier häver ur sig.
Någon tvärsäkerhet levereras inte varken från journalisten eller statsmannen. Bara detaljrika erfarenheter kryddade med en rakryggad trygghet, som jag tolkar finns i övertygelsen att ha velat och fortfarande vilja göra rätt. Att vilja bidra till förbättring eller förståelse av den värld vi lever i. Sådant hör och ser vi alldeles för sällan nuförtiden. På det sättet navigerar de mellan historiens händelser och ger en mer komplett bild än få lyckats med – och det på en dryg timme.
Cecilia Uddén är glasklar i sin beskrivning av journalistikens roll – inte som neutral, utan som speglande, ifrågasättande och tvivlande.
Så finns här också hos Uddén, liksom hos Bildt, en underliggande sorg. Hos den ena som beslutsfattare och fredsmäklare, den andra som granskare av den makten, skuggas berättelserna av sorgen över att generationen som nu växer upp nog blir den första som med rätta kan påstå att det, tyvärr, var bättre förr.
Syftet här är inte ”spoila” årets bästa sommarprat, tvärtom. Istället en uppmaning till investeringen av några soliga (eller regniga) timmar åt två erfarna röster, som säger mycket om vår samtid. Det kommer vara välanvänd tid, för efteråt förstår man världen bättre. Kanske är det till och med vår plikt att lyssna på dessa röster.
Maria Björk Hummelgren är vice vd och näringspolitisk chef på Östsvenska Handelskammaren.