Det varnades om klimatet även när jag var en liten parvel för länge sedan. I mitt dåvarande husorgan Kamratposten, barntidningen som kom i brevlådan var tredje vecka, uppmärksammades problemet med kylskåpseffekten.
I ett nummer jag sparat – Kamratposten 11/1978 – möts vi av en teckning där en familj sitter rejält påpälsad i sitt insnöade vardagsrum och huttrar framför TV:n. I rutan huttrar en lika påpälsad nyhetsuppläsare. Bakom familjen syns ett väldigt lurvigt djur med betar mellan två gardiner. Bildtexten lyder: ”Ny istid? Hur länge dröjer det innan mammutarna tittar in genom fönstret?”
Ur artikeln: ”Vi går mot kallare tider. Ja, inte bara mot höst och vinter utan mot en ny istid… Istiden har funnits i olika omgångar på jorden sen många miljoner år tillbaka och därför kommer en ny så småningom, tror forskarna. Den senaste var för 13 000 år sen, när kommer nästa? Kanske påverkar människan själv luftens temperatur med avgaser och andra luftföroreningar.”
Dock avrundar Kamratposten med ett lugnande besked. Hoppet om fler somrar med sol och bad är inte utsläckt på ännu ett tag: ”Hur som helst, du behöver inte vara orolig, istiden dröjer”. Det var ju skönt för oss barn att veta i augusti 1978 – intet ont anande om att vi skulle växa upp till en värld där snö, is och kyla tvärtom börjat bli en bristvara.
Kamratposten hade fel och rätt. Jordens klimat höll verkligen på att skifta fas. Men inte i generellt kallare riktning. Människans egen påverkan genom fossila utsläpp var inte en fråga om ”kanske”. Forskningsläget har numera klarnat och bevisen är helt överväldigande. Vi hade skäl att vara oroliga. Inte för att bli permanent insnöade i en avlägsen framtid. Utan för att mänskligheten snart står inför utsikten att förlora begreppet om vad snö överhuvudtaget är.
Att ordentliga köldknäppar fortfarande inträffar förändrar ingalunda faktum. Temperaturnivåerna stiger världen över och snötäckets utbredning krymper i förskräcklig fart. Hälften av glaciärerna i Alperna riskerar att ha smält bort 2050. Ett barn som idag är i samma ålder som jag var 1978 (9 bast) och lever till slutet av vårt århundrade, kan få se Alpernas majestätiska bergskedja naken och isfri.
Ska vintersäsongens turistindustri hållas igång måste snökanoner laddas i en tidigare aldrig skådad omfattning. Annars hotas två tredjedelar av Europas skidorter att tvingas stänga inom 30 år, enligt prognosen i en FN-rapport. I den ytterst läsvärd boken ”Snöns historia” av författaren och journalisten Mats Ekdahl (Carlssons 2019) hävdas att det är mycket möjligt att skidåkningen dött ut vid nästa sekelskifte.
Mats Ekdahl fruktar, vid sidan av de väder- och naturkatastrofer som följer på den globala uppvärmningen, snöns försvinnande som ett hårt slag mot människan som kulturvarelse. Ty vad händer om vi tappar de erfarenheter och känslor som snön är sammanbunden med?
Min barndoms vintrar på västkusten brukade ofta vara snörika. Jag minns tydlig magin och förväntningarna som ett alldeles färskt vinterlandskap utanför husknuten rymde. Det riktigt pirrade i kroppen. Men om gröna vintrar blir normen?
Jag ömkar, likt Mats Ekdahl, ”de nya generationernas barn som aldrig får leka fritt och kreativt i snön, som inte fått krama en snöboll eller som författaren Pär Rådström kåserat om ’kunnat lägga upp ett ammunitionsförråd av färdigkramade snöbollar’. Eller som det står i romanen ’Boktjuven’: ’En snöboll i ansiktet är ju utan tvekan den perfekta inledningen på en varaktig vänskap’.”
Även som vuxen beklagar jag aldrig ett snöfall, trots de praktiska olägenheter det kan medföra. Det vita pudrets försköning av stad och land, snöns rent estetiska kraft, har jag alltmer kommit att uppskatta och längta efter. Priset i form av hala gator, skottning, långkalsonger, dubbar, försenade tåg och bussar, uthärdar jag med stilla jämnmod.
Få har uttryckt det bättre och sannare än salig mäster Lars Gustafsson: ”Esteten upplever snön som poetisk, snökristallen som betagande i sin sexkantiga, alltid sexkantiga, komplikation och sin spröda tillväxt, en mycket liten katedral, ett av dessa den oorganiska kemins underverk som härmar liv. Och snöfallet, särskilt den milt lugnande rit som är att betrakta från ett nattligt fönster där narcisser står vakt på fönsterbrädan. Ett sakta snöfall försonar oss med livet. En snöstorm påminner oss snarare om dess faror och om att vi inte är fullt så starka som vi tror.”
Skulle till äventyrs några mammutar från Kamratposten råka titta förbi på kuppen är de enbart hjärtligt välkomna.