Vissa har länge varnat för den eskalerande gängbrottsligheten, men allt för ofta fulats ut i debatten genom att anklagas för att vara rasister, populister eller att förstöra Sverigebilden.
Det är sant att vi måste lyssna på alla förslag oavsett vem de kommer från och ”vända på varje sten”. Men det går utmärkt att göra det och samtidigt peka på vem som bidragit till att problemet fått växa obehindrat under så lång tid.
Om vi inte kan diskutera vad som blev fel så lär vi oss aldrig att undvika det igen. Vi blir evigt dömda att begå allvarliga kollektiva misstag som skadar vårt samhälle bara för att det är politiskt obekvämt att se verkligheten och prata om den.
Man kan kritisera tidigare regeringar både till höger och vänster för att inte tagit problemen på allvar. Men gängen och klanerna blev ett allt större och tydligare problem under Socialdemokraternas åtta år vid makten. S använde denna makt främst till att säga nej till förslag som skulle kunna ändra situationen, förhala andra förslag och anklaga oppositionen för att svartmåla situationen. De allra flesta stenar som man vågade vända på lades prydligt tillbaka.
Idag säger sig Socialdemokraterna vara redo att göra allt mot gängen. Det var de inte när de hade makten. Det är helt enkelt falsk marknadsföring. Det finns således inte några större skäl för den sittande regeringen att slösa tid på ”samtal” med S.
Man kan tänka att de stora nyhetskanalerna skulle vilja lyfta den här falska marknadsföringen och ägna sig åt lite politisk konsumentupplysning. Men det verkar de inte ha något intresse av. Istället händer det att programledarna själva faller in i kören och säger åt de debatterande politikerna att inte ägna sig åt ”blame gaming”. Kan det måhända vara så att det gör det enklare för dem själva att undkomma skuldfrågan? För de som länge varnat för utvecklingen blir det en surrealistisk upplevelse när programledare med förvirrad uppsyn ställer frågan ”hur blev det egentligen så här?”.
Alla som idag tänker att politiker och debattörer ska sluta med att kasta skuld på varandra borde istället rannsaka sig kring sitt eget ansvar. Tillhörde jag de som lyssnade på varningarna och öppet diskuterade frågan? Eller tillhörde jag de som kopplade ihop varningarna med osmakliga ideologier och därmed hindrade debatten och problemets lösning?
Att ställa sig den frågan, istället för att återigen kräva tystnad från de som såg problemet komma, är enda sättet att förändra vår kulturella tendens att endast tillåta en åsikt i taget.
Jakob Styrenius är politisk redaktör på Västerviks-Tidningen.