Det finns nog ingen som skulle tveka över att beskriva segregationen som Linköpings allra största problem. Trots det verkar utvecklingen aldrig brytas. För varje år blir det bara lite värre. Och även om alla partier säger sig vilja bryta utvecklingen så slås jag allt oftare av frågan: Varför är det så få av dem som tar segregationen på allvar?
Att det var just Märta Stenevi (MP) som först nappade på en övernattning med Världens mammor i Skäggetorp överraskade inte direkt. Under riksdagsspärren gör man vad som helst. Jag misstror inte föreningens avsikt, men jag misstror de som nappar.
I tio års tid har Stenevi tillhör svensk politisk elit och som partiledare har hon personskyddet som snabbval på telefonen. Är det någon som på allvar tror att en övernattning ger några relevanta insikter om att leva i utanförskap? Det är ett jippo där ingen menar någonting illa och alla spelar med för att det känns bra. Verkligheten förändras inte alls.
Tidigare i år anordnades en case-tävling bland gymnasieungdomar i Linköping där deltagarna fick ta sig an samhällsproblemet segregation. Efter föreläsningar fick de finslipa sina förslag och sedan presentera dem inför en jury av politiker och tjänstemän. Jag misstror inte någon deltagares engagemang, men jag misstror de vuxna i rummet som reducerar vårt svåraste samhällsproblem till en Idol-tävling.
Många av de satsningar som gjorts i Skäggetorp, Ryd och Berga följer ett välbekant mönster. I brist på bättre idéer kastar uppgivna beslutsfattare miljoner över eldsjälar och utanförskapsentreprenörer. Alla lovar de att bryta segregationen genom att ge vuxna människor en roligare fritid. Men problemet har aldrig varit att människor har en för tråkig fritid, utan att de har för mycket av den. Om man på allvar vill förändra verkligheten behöver människors dagar fyllas av utbildning och arbete, inte av roligare lekstunder.
Segregation hindrar människor från att nå sin fulla potential. Det grundlägger kriminalitet och ohälsa. Det är helt enkelt ett för viktigt problem för oss Linköpingsbor för att tillåta att den reduceras till jippon, genom välmenande ord på en pressträff med en partiledare på genomresa eller tjänstemän som spelar med i charaden om att en dansbana ska bryta segregation. Jippona måste få ett slut, om inte annat för att de som lever i utanförskap förtjänar bättre. Verkligheten behöver förändras.
Christian Gustavsson är civilingenjörsstudent och tidigare kommunpolitiker (M).