I lådan i hallen hemma har jag två fönsterkuvert som har legat länge. Båda kuverten är från Region Östergötland. Det ena innehåller en kallelse till mammografi. Den är från 2020. Det andra kuvertet innehåller en kallelse till gynekologisk cellprovtagning. Den har fler år på nacken. Jag har avbokat tiderna och tänkt att jag ska ta de där kontrollerna när det passar mig bättre. Emellanåt har jag fiskat upp dem ur lådan och tänkt, "ja men nu då?", för att snabbt lägga tillbaka dem igen. 2020 tyckte jag att jag hade ett giltigt skäl för att skjuta upp besöken, coronapandemin. "Inte ska jag belasta vården just nu." Det var såklart inget giltigt skäl, det handlade mer om konsten att prokrastinera.
Kanske har jag blivit äldre och klokare, kanske är det pandemin som har påmint mig om att jag inte är odödlig, för i januari i år tog jag tag i båda undersökningarna. Väntrummet var tomt och jag leddes snabbt in i undersökningsrummet. Sjuksköterskan hade varma ögon, och ett brett leende som gick att skönja bakom munskyddet. "Här var det lugnt!" hojtade jag glatt. Sköterskans leende blev genast lite snett och hon förklarade kvävt att lugnet var bedrägligt. Många liksom jag har bokat av undersökningarna under den mest intensiva fasen av pandemin, och därför är trycket nu hårt. Hon berättade att dom nu ser en ny patientgrupp som kommer, de som aldrig har varit där tidigare. Och det är i och för sig bra, tillade hon. "Kanske är det så att pandemin har påmint oss alla om att vi inte är odödliga" sa hon samtidigt som hon letade i min journal efter en anteckning från senaste besöket. "Jag har inte varit här på några år, så det finns nog ingen anteckning" sa jag. "Nu är du här i alla fall, och det är bra" svarade hon.
Vårdskulden är förstås stor efter pandemin, många operationer och läkarbesök som inte har varit akuta har fått skjutas upp. Min sjuksköterska vittnade om en hel del övertid, kommande helg skulle hon till exempel jobba. För så blir det ju, skulden hamnar på personalen som om de vore skyldiga.
Under den andra undersökningen berättade en personal att hon var en av dem som kallades in under första vågen 2020. "Det var hemskt. Hemska scener. Jag fick en väldig respekt för corona. Samtidigt var jag rädd att göra fel, jag har inte jobbat med intensivvård på många år. En del av mina arbetskamrater blev sjukskrivna, de orkade inte." sa hon och skakade på huvudet.
Också hon vittnar om att det inte är något normalläge än. Det är mycket som ska kommas ifatt. Vårdskulden igen.
Jag tänkte på alla gånger som jag själv genom åren har varit i kontakt med vården. Professionalismen som jag har mött, empatin, blickarna, leendena och omtanken. Trots stress och press och alla utspel i media genom åren. Även före pandemin var rubriker om vårdkris vardag.
När jag tog på mig igen efter undersökning två sa sköterskan: "Många tycker att vi är hjältar men jag vill inte vara en hjälte, det räcker att jag gör mitt jobb." Jag nickade och sa lamt "Tack för jobbet ni gör".
Sjukvården är etta på listan när väljarna får prioritera vilken fråga de anser vara en av de viktigaste politiska frågorna inför valet. Därefter följer lag och ordning och invandring/integration, enligt den senaste Novusundersökningen.
I veckan publicerade Vårdförbundet en undersökning med rubriken "När hjältarna går hem ekar vården tom" där över 8 500 medlemmar deltog. Drygt hälften svarar att de överväger att byta jobb på grund av stressen inom vården. Många är oroliga för sin hälsa och en del går ner i arbetstid för att orka med jobbet.
I en undersökning från förbundet för två år sedan, före pandemin, uppgav 81 procent av medlemmarna att arbetsbelastningen var hög eller mycket hög. Illa redan före pandemin.
Jag funderar hur många rop som behövs för att villkoren inom sjukvården ska ändras. En snabb sökning i vårt eget arkiv ger en hel rad med artiklar där vi har skildrat hur vårdpersonal inte orkar, inte anser att de har rätt förutsättningar att utföra den omvårdnad de anser vara nödvändig. Jag hittar en undersökning från 2019 som Skop har genomfört på uppdrag av Svensk sjuksköterskeförening där fyra av tio sjuksköterskor funderar på att byta yrke det senaste året.
Att bli kallad hjälte är egentligen något fint, men ska man behöva vara hjälte för att klara av sitt jobb? Och vilka krav kan en hjälte ställa? Hjältar behöver inte arbetstider eller bra villkor eller matraster eller återhämtning. De är ju hjältar, eller superhjältar numer, eftersom de under pandemin uppgraderades med prefixet "super".
Jag tror att många inom vården gärna hade kastat av sig manteln och gått till jobbet som Clark Kent varje dag.