Jag har inte läst Peter Handke, men jag har läst åtalet mot Slobodan Milosevic. Och jag har mött hans isande blick.

Det är november 2003 och jag bevakar krigsförbrytartribunalen i Haag.

Slobodan Milosevic träder in från vänster, med två beväpnade vakter. Chamber III är den största rättegångssalen, och jag minns allt i färg. Heltäckningsmattan djupblå. De många juristernas ok röda. Domarperukerna grå. Ljuset som på en scen.

Milosevics kostym sotsvart, slipsen blodröd, skjortan ljusblå, håret vitt, den bågnande portföljen svart. Post it-lapparna i dokumenten han staplar upp – gula.

Milosevic sköter sitt eget försvar. När han ska fråga ut vittnena håller han långa haranger med påståenden. Huvuddomaren Richard May avbryter, tittar över glasögonen och tillrättavisar:

”Mr Milosevic, WHAT is the question, ni är inte här för att argumentera med vittnet”. Eller: ”Mer propaganda från er sida kommer inte att hjälpa oss”.

En av dagarna är lord Owen (fredsförhandlaren på Balkan) inkallad som vittne. Han är klädd i brittisk kritstreck och översköljs av bisarra påståenden, som att bosniakerna själva skulle ha skickat granaterna mot Sarajevos marknad för att vinna världsopinionen. Lord Owen svarar oförtrutet: ”Jag vet att det är er åsikt, men jag håller inte med…” eller ”ni är verkligen bra på att ställa ledande frågor”.

Milosevic lägger avslappnat ena armbågen över ryggstödet, han påstår och påstår och han håller hakan högt, han är överlägsen, småironisk och obstinat.

En enda gång tittar han genom väggen av pansarglas och ut på åhörarplatserna. Plötsligt tittar han på mig, rakt in i mina ögon, håller kvar utan att vika Jag stålsätter mig och gör likadant, länge. En sån isande blick har jag aldrig sett.

Till sist måste han rikta uppmärksamheten mot rättegången och jag kan andas igen.

Och det är denna övermänniska, åtalad för folkmord, brott mot mänskligheten, förstörelse, förföljelse och etnisk rensning i Kosovo, Kroatien och Bosnien som Peter Handke besökte i häktet i Haag.

När Milosevic dog 2006 av en hjärtinfarkt (innan dom fallit) så åkte han till begravningen och höll ett kortare tal.

Och jo, nu har jag också hunnit läsa en del av Peter Handke. Han skriver med många frågetecken, i långa vindlande meningar, snirklande, sökande. Han älskade Jugoslavien, hatade landets sönderfall, avskydde att alla på 90-talet skällde i kör och att serberna alltid fick skulden.

Men även om han inte försvarat folkmord, det är att förenkla, så var han där. Och talade. På begravningen.

Jag önskar att han inte fått Nobelpriset.