Då och då drabbas jag av den smått deprimerande tanken att det inte blir bättre än så här. Att världen liksom nådde sin kulmen utan att jag märkte, eller ens förstod att uppskatta, det.
Uppväxt i den lilla orten mellan Linköping och Norrköping var det inte mycket som störde tillvaron, annat än möjligtvis stöddiga tonårspojkar som kryssade fram i villakvarteren på sina trimmade Puch Dakotor. Det var inte mycket som påminde oss barn om en värld bortom orten. Det kalla krigets vindar drog inte snålare över livet än att alla visste var skolans skyddsrum låg.
Under tiden jag växte upp formades min världssyn av att det hela tiden blev bättre. Sovjet föll och demokratin svepte över Östeuropa. Tyskland enades. Kina öppnade upp en smula. Måtten för världssvält, barnadödlighet, fattigdom, utbildning pekade alla åt rätt håll. Krisrapporter om ozonlagret tynade bort i takt med att världen ställde om. Vart man än vände blicken fanns en spirande optimism.
I den lilla världen, runtomkring mig, såg framtiden också ljusare ut. Betygssystemet ändrades till att bedöma min prestation, inte min prestation relativt den övriga klassen. Som elev på högstadiet i Skärblacka var man inte heller längre förpassad till gymnasiet i Finspång. Tiden då elever användes som politikens planeringsverktyg var över.
Med raska steg blev Sverige ett normalt land. I tevesända valdebatter fick Socialdemokraterna inte längre två representanter, utan bara en som alla andra partier. Stat och kyrka separerades medan Sverige och Europa integrerades. Jämställdhet, miljöansvar och klimatarbete seglade upp som viktigt för fler än enskilda aktivister. Att delta i Prideparaden var en självklarhet för varje parti och företag som inte ville uppfattas som hopplöst efter.
Framtiden såg så ljus ut, men jag kan inte låta bli att tänka att vi slarvade bort den. Efter en lång och obruten svit av att nästa generation fått det bättre känns utgången inte längre lika självklar. Var vi så övertygade om att fortsatt framgång var given, att vi glömde bort att arbeta för den?
Jag brukar förespråka att politiken ska möta samhällsproblem med konkreta åtgärder. Med krig i vårt närområde, en våg av kriminalitet, dålig integration, långa vårdköer, en byråkrati som slukar resurser, kompetensbrist och hög arbetslöshet saknas det inte reformbehov. Men frågan är om inte den största utmaningen är att binda reformerna samman i en berättelse som övertygar om att en bättre framtid återigen är möjlig. Det är många som behöver få höra den.
Christian Gustavsson är civilingenjörsstudent och tidigare kommunpolitiker (M).