Vi är på Stora torget, ett hundratal människor i en stor ring, vi väntar och vi tittar försiktigt på varandra. Här ska vi, så länge kriget pågår, ses varje måndag kl 12 för att visa vårt stöd för Ukraina.
Solen lyser från en klarblå himmel och talen är hoppingivande. De blå-gula flaggorna vajar lätt i den svaga vinden. Färgerna i flaggan symboliserar de stora sädesfälten under en blå himmel, precis den bild vi förknippar med Östergötland, det som är hemma för oss.
Stämningen på torget är lugn. Det är solidaritet och värme, och lite högtidligt, vi försvarar demokrati och mänskliga rättigheter.
Det här är det Linköping, det Östergötland, det Sverige, det Europa, den värld, jag vill tillhöra.
När jag promenerar tillbaka till redaktionen tänker jag på morgondagen, att det är internationella kvinnodagen, 8 mars. Jag funderar på den krönika jag skrev för ett år sedan. Och vad jag ska sätta mig och skriva nu. Förra året slog jag på stora trumman om hur Corren ska satsa på jämställd bevakning. ”Medias bevakning ska spegla hur befolkningen ser ut, inte det rådande samhällsmönstret. Kvinnor utgör hälften av befolkningen, men bara en tredjedel av nyhetsflödet.”
Som vi kämpar med detta. Som vi kommer fortsätta kämpa med detta tills vi uppnår en jämställd bevakning. För det är svårt. Fortfarande är männen dominerande i vår bevakning.
Jag funderar på kvinnor och krig. Jag tänker på klimatfrågan som först hamnade i skuggan av pandemin, sedan i skuggan av kriget i Ukraina. Jag tänker att samma öde har drabbat jämställdheten. Det blir självklart så i en kris, det mest akuta tas om hand, det andra får vänta.
Jag tänker på Correns team som har rapporterat från gränsen till Ukraina den senaste veckan. Alla bilder på kvinnor, barn och äldre som har flytt sitt land. Män mellan 18 och 60 år tvingas stanna kvar för att strida. Alla familjer som splittras. Alla tragedier som här skapas.
Tanken på kvinnor och män som delas upp stannar kvar i mig. Tillbaka på redaktionen ringer jag Anna T Höglund, etikforskare vid Uppsala universitet, som bland annat har forskat på hur USA förändrades ur ett genusperspektiv efter 11 september.
– Krig förstärker den binära synen på kön. Efter 11 september blev männen hjältar, kvinnor blev offer, även om det förstås var många män som var offer också. I USA följde en ”remaskulinisering” av det amerikanska samhället. Män ska skydda kvinnor, landet och våra värderingar. Det är de gamla uppfattningarna om krig som kickar in.
Rent generellt handlar det om, enligt Anna T Höglund, en längtan efter trygghet. Vi vill tillbaka till det som är tryggt och bekant. Efter terrorattackerna så gifte sig människor i större utsträckning än tidigare och fler kvinnor blev hemmafruar. Tillbaka till könsrollerna.
Hon jämför det med våra googlesökningar efter husmanskost under pandemin. Raggmunk och kålpudding liksom bakning trendade helt plötsligt. Gamla goda tider.
Nu är det inte så att ALLA kvinnor flyr. Det finns gott om civila kvinnor som är kvar och strider. Och det finns även kvinnor i den ukrainska armén, cirka 15 procent av alla ukrainska soldater är kvinnor, läser jag i Wall Street Journal.
Jag måste erkänna att jag aldrig har funderat på orden krig och genus i samma mening. Jag har knappt heller aldrig funderat på att Sverige skulle hamna i krig. Det kanske blir så när man har haft fred i över 200 år.
Inte heller har jag tänkt något nämnvärt på det svenska försvaret. Jag provar att googla Försvarsmakten och 8 mars och får träff.
Jag läser: ”I en osäker tid är vi säkra på en sak. Att ett jämställt försvar är ett starkt försvar. För hur du bidrar till försvaret av Sverige har inte med kön att göra, utan med kompetens. Och alla behövs i ett starkt försvar.”
En femtedel av försvarets personal är idag kvinnor. Arbetet med att öka andelen fortsätter, läser jag i jämställdhetsdokumenten. 2025 är målet att 30 procent av de värnpliktiga är kvinnor. Bra att kvinnor tar plats i försvaret, kvinnor kan också försvara vårt land.
Jag tänker på min 19-åriga dotter som rycker in i lumpen efter sommaren. Hur självklart det var för henne att vilja försvara Sverige. Att hon inte funderade på att det inte var något för henne för att hon är tjej. Kanske beror det på att vårt samhällskontrakt kräver lika mycket av henne som av en man. Hur stolt hon var när hon kom hem från mönstringen och hade fått en placering. Det har hänt mycket sedan jag själv var 19 år. Då kände jag ingen tjej som gjorde lumpen utan det var bara killar.
Lika stolt som jag är att hon vill försvara vårt land, lika orolig är jag förstås när jag tänker tanken att hon kanske också någon gång under sin livstid faktiskt behöver försvara vårt land.