Världens största sociala experiment är över

Jag är glad att min mamma är död. Det har varit en återkommande tanke hos mig de senaste ett och ett halvt åren.

Att vara ute i naturen, som här Rickard Franzén på Omberg, är ett intresse som har ökat under pandemin. Gull Wallby var den allra första att ta vaccinet när hon fick det av sjuksköterskan Maria Lirsjö. Tage Danielssons staty i Linköping försågs med ett munskydd en period och LHC spelade många matcher utan publik i Saab arena under pandemin.

Att vara ute i naturen, som här Rickard Franzén på Omberg, är ett intresse som har ökat under pandemin. Gull Wallby var den allra första att ta vaccinet när hon fick det av sjuksköterskan Maria Lirsjö. Tage Danielssons staty i Linköping försågs med ett munskydd en period och LHC spelade många matcher utan publik i Saab arena under pandemin.

Foto: Julia Djerf/Carl Holmqvist/Peter Holgersson

Krönika2021-09-29 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Min mamma drabbades av en frontotemporal demens. En galopperande omänsklig sjukdom som förvandlade henne till en helt annan person. De sista åren tillbringade hon på ett demensboende, ett boende där personalen gjorde sitt yttersta för att göra varje dag dräglig. Det kan inträffa mycket tokigheter på ett sådant hem. Som när mamma spolade ner en pizza i toaletten för att hon inte längre visste vad en pizza var för något, än mindre mindes hon att hon faktiskt älskade pizza. Det slutade med tvärstopp och översvämning.

Mamma knöt an till några ur personalen. När de kom in sjöng och skrattade hon. Andra ogillade hon starkt, då hötte hon med näven om de försökte närma sig. Personalen slet hårt för att göra sitt bästa med ett till synes ganska hopplöst uppdrag. Det fyllde mig med tacksamhet.  

Men framförallt är jag tacksam att mamma slapp uppleva pandemin. Jag kan inte föreställa mig hur hon hade reagerat på personal i full mundering, med masker och skydd, framför ansiktet. Förmodligen hade hon blivit ganska rädd. Interaktionen mellan henne och personalen byggde på tydliga rörelser, starka ansiktsuttryck, värme, leenden.

Och hörseln sedan, den var nedsatt, säkert skulle hon ha haft svårt att höra vad som sades bakom maskerna, något jag själv har upplevt under den här perioden. Det är inte lätt att höra genom kassapersonalens skyddsglas alla gånger, ibland har jag kommit på mig själv med att trycka mig så nära som möjligt för att kunna höra.

I dag är det 18 månader sedan livet pausades. Den 29 mars beslutade regeringen att det var förbjudet med allmänna sammankomster med fler än 50 personer. I november samma år krympte deltagandet till åtta personer. I dag, den 29 september, släpps de flesta restriktioner. Blir det en historisk dag, en dag att minnas likt segerdagen, som fortfarande firas världen över varje år? Kommer vi att få se kyssar på våra gator? Eller får vi åtminstone se ett konfettifirande likt det i Norge i lördags där statsministern uppmanade till dans?

Knappast. Men att restriktionerna lättas måste ändå tolkas som ett steg i rätt riktning. Vi borde åtminstone vara stillsamt hoppfulla? Faran är inte över, covid är här för att stanna. Och livet kommer inte att återgå till det normala utan istället får vi det nya normala, vad det nu innebär.

Vad har pandemin inneburit för media då? En sak har visat sig tydlig, i tider av kris vänder sig människor till etablerade nyhetsmedier. Intresset för Correns artiklar har varit högt och vi har de senaste 18 månader ökat antalet digitala prenumeranter med 33 procent. Det här är en trend etablerade nyhetsmedier ser över hela västvärlden. Men rent journalistiskt då? En stor utmaning. I början famlade vi, skulle vi skriva om corona hela tiden? 

Det gick inte att inte skriva om det, eftersom hela samhället genomsyrats av pandemin. Människor har mist anhöriga, blivit sjuka, distansstuderat och distansarbetat, en del har blivit arbetslösa, andra har inte ens kunnat ta ut semestern, företagare har drabbats av konkurs och så vården, vårdtagare, vårdgivare, chefer, patienter, personal, ansvariga. Allt.

Många av er har hört av sig till oss, med både kritik och beröm. En del har tyckt att de dagliga coronasiffrorna har varit psykiskt påfrestande. Andra har hört av sig och undrat när vi har varit sena med att uppdatera sajten. En del av er har varit arga för att ni tyckt att vi har gjort propaganda för vaccin. Andra har tyckt att vi inte ska skriva om människor som inte vill ta vaccin.

Vi utvärderar våra artiklar hela tiden, men det är svårt att få ett grepp om 18 månaders intensivt bevakande av en pandemi. Jag tror att vi behöver lite distans för att kunna göra en rättvis bedömning.

Jag tror inte att den här dagen blir historisk eftersom pandemin inte är över än. Det största just i dag är att så många återvänder till sina arbetsplatser. Den digitala utvecklingen har påskyndats under pandemin och det är fantastiskt att kunna delta i möten var man än befinner sig. Men det som i början var lite bekvämt med att sitta i mysbyxor framför digitala möten tror jag i längden har slitit ned oss. Jag tror att vi behöver varandra i större utsträckning än vad vi själva tror. En forskare kallar distansarbete för ett gigantiskt socialt experiment. Jag skulle vilja påstå att restriktionerna sammantaget är världens största sociala experiment. Och det slutar i dag. 

I dag är Corren.se öppen för alla, även icke-prenumeranter, och vi har fyllt sajten och tidningen med olika texter om de lättade restriktionerna. Vi passar samtidigt på att lansera en ny evenemangsguide på sajten nu när samhället öppnar upp. Vi vet att det är många av er som är sugna på upplevelser och under corren.se/upplevnu har vi listat restauranger, utflyktsmål, museum, evenemang, och ja, allt du behöver veta för att uppleva saker i vårt område. 

Ta hand om er!