Under sommaren kommer Corren att publicera fem texter av Christian Gustavsson under rubriken "Ett Linköping för hoppfulla". Det här är del 1.
Christian Gustavsson är civilingenjör och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.
Jag dröjer mig kvar i trädgården och tänker att jag skulle vilja bevara känslan av här och nu. Jag är inte uppväxt i Linköping, men liksom för så många andra så har staden blivit det som jag tänker på som hemma. Jag älskar mitt liv i Linköping och det här perfekta ögonblicket i Hejdegården skulle jag vilja spara i en liten burk för att kunna plocka fram om och om igen.
I skriften Land för hoppfulla, som gavs ut 1997 med Per Unckel som huvudförfattare, så presenterade Moderaterna ett manifest för ett nytt sekel. Den gavs ut i en annan tid. Väst hade vunnit det kalla kriget. I öst så hade kommunismen krackelerat under sin egen tyngd. Sverige hade nyligen anslutit sig till den Europeiska unionen. Vi var på väg ut ur en lågkonjunktur och framför oss låg löftet om en uppkopplad och friare värld. Skriftens sidor andas framtidstro som känns fjärran i dagens politiska klimat och nyheternas rapportering.
När jag läser Land för hoppfulla, som jag grävt fram genom universitetsbiblioteket, så är mina känslor blandade. Skriften beskriver det land där jag hade mitt politiska uppvaknande, men också det Moderaterna som jag i dag så ofta saknar. Dess sidor är fyllda av tilltro till mänsklig förmåga. Den inspirerar till uppror mot staten och mot politiskt förmynderi. Den försvarar marknadsekonomi och vikten av att ta intryck från omvärlden. Den säger till läsaren att det är möjligt att åstadkomma också sådant som är svårt.
Linköping är staden som historiskt har gjort det som är svårt, ibland det som rent av borde vara omöjligt. Ett litet land ska inte kunna bygga egna stridsflygplan, än mindre ska en stad kunna göra det. Tekniken bakom den globala, mobila revolutionen växte fram ur baracker i Mjärdevi. Medicinsk teknik, affärssystem, visualisering, bildbehandling, kartteknik. Det är inte svårt att skriva Linköpings framgångssagor.
Vår lilla tätort på en slätt har förvandlats till en välmående, liten storstad. För varje hopskruvat flygplan, för varje rad programkod, för varje publicerad artikel, för varje operation så växte vi tillsammans. Utvecklingen har inte följt en av politiken förutbestämd femårsplan. Istället är den resultatet av mänskliga ansträngningar som sträckt sig över generationer.
Jag menar inte att trivialisera dagens allvarliga problem. Rysslands anfallskrig mot Ukraina har åter fört krig till Europa. Vi översköljs av nyheter om grova våldsbrott, skjutningar och sprängningar. Linköping blir aldrig mer som förr. Jag ska medge att jag då och då känner en uppgivenhet. Inte för att jag misstror politikens vilja, utan för att jag vet att det är svårt.
Det är lätt att förlora sig i problemen av här och nu, men det här får mig att fundera: Hur ska vi komma ur våra problem om vi inte - åtminstone då och då – höjer blicken? Ett samhälle blir aldrig färdigt. Jag älskar vad Linköping har varit, jag inser också att jag måste ta avsked av sådant som är oåterkalleligt borta och höja blicken mot vad vi vill vara istället. Det är min ambition för sommaren när jag i en serie krönikor har givits möjligheten att beskriva det Linköping som skulle kunna vara. Jag kallar den Ett Linköping för hoppfulla.
Christian Gustavsson är civilingenjör och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.
Fotnot: Hur kan Linköpings framgångssaga fortsätta? Läs alla krönikor i Christian Gustavssons serie om ett Linköping för hoppfulla. Texterna publiceras: 6 juli, 13 juli, 20 juli, 27 juli och 3 augusti.