Så trädde stora delar av västvärlden in i den värsta krisen i modern tid. Nästan övernatt blev det overkliga verklighet och det otänkbara vardag.
Surrealistiskt, säger vi, när samhällets sårbarhet fläks ut i dagliga rapporteringar av dödstal. Vi som inte upplevt krig, svält eller tidigare pandemier. Vi som aldrig varit med om att samhällets framgångsrecept, plötsligt saknar viktiga huvudingredienser.
Svallvågor av högljudda känslostämningar. Vi unga blir inte sjuka! Vi kan inte skjuta vår ekonomi i sank! Vårdpersonalen är hjältar! Skidresenärer borde skämmas!
Våren däremot tar ingen virusnotis. Trädgårdsaffärer går riktigt bra mitt i konsumtionskrisen. Gröna oaser framstår som trygga tillflyktsorter när osäkerheten kablas ut. Även jag stoppade fingrarna i jorden för att låta blommorna blomma. Penséer i blandade färger gav en välkommen paus från det dova malandet i bakhuvudet. Oron för att landets vårdpersonal inte ska orka sig igenom puckeln. Rädslan för att nära och kära inte kan få den vård eller lindring de behöver.
För penséerna spelade det ingen större roll, lät de meddela. De hade som ambition att växa mot solen oaktat hur det blev med allt. Första natten täckte vi dem med en filt, medvetna om att de satts ut för tidigt. Andra natten haglade det på dem. Därpå kom flera dygn av vårvindar så friska att det regnade grenar från träden. Några taniga stjälkar bröts. Jag tänkte att om penséerna klarar sig, då ska också samhället klara sig!
Men naturen behöver inte oss människor. Den kan radera ut oss i ett enda nyckfullt slag. Vi behöver naturen. För att överleva, för att äta oss mätta, för att känna livet i oss.
En rejäl kris skapar förödelse. Men också en medvetenhet om att vi människor inte har en mer självklar roll på jordklotet än vårblommor och insekter och virus. Nästa pandemi kan vara den riktigt stora och den som lever då får se vem som är jordens mest framgångsrika art.
På sociala medier ser jag att tacksamhet och solidaritet växer i vårsolen. Tacksamhet för den som är frisk, för vården och alla kämpande företag. För de som uppfinner nya hjul och bestiger obestigliga berg i strävan att överleva naturens grepp. Tacksamhet över förvissningen att vi likt alla andra arter tillsammans klarar mycket mer än vad vi tror, för att vi måste.
Mina penséer verkar utom fara nu. Vårsolen och den milda temperaturen gör dem gott. Vårfåglarna sjunger för dem från små fågelbon här och där.
Du ska inte tro det blir sommar, sjunger barnen. Men där har de fel. Sommaren kommer, oavsett.