Där börjar den nya boken "Folket på Facit" som Daniel Carlberg och Christer Engström skrivit.
Bokens inledning, skildringen av Ericssons bilfärd genom Åtvidaberg, och ankomsten till arbetet och arbetsrummet, är bland det bästa jag läst. En ögonblicksbild från när Folkhemmet blomstrade, när allt tycktes möjligt för svenskarna och ingen kunde ana med vilken kraft globaliseringen skulle slå till.
Det är så bra, så nära, att jag måste bjuda er på några utdrag ur inledningen:
"Gunnar rättar till slipsen i hallen. Han står på toppen. Precis allt har gått uppåt för Facit, Europas femte största företag som han är verkställande direktör för. Att han balanserar på en knivsegg har han ingen aning om. Det har ingen. Bara en handfull japanska ingenjörer. Utanför väntar en Cadillac som glänser i försommarens morgonsol. Chaufför Boson (Göran) står redo i uniform."
Vi hoppar fram i skildringen:
"Efter en nedförsbacke passerar bilen Kopparvallens entré. Båda (Ericsson och Boson) vinkar åt ÅFF-spelarna Knalin Andersson och Janne Olsson som precis avslutat ett löppass runt vallen. Den senare ett halländskt nyförvärv. De har precis skrivit autografer till sjundeklassaren Bertil, som stressar in i Alléskolan."
"Bilen rullar vidare längs med Adelsnäsvägen, uppkallad efter det Adelswärdska godset på andra sidan Bysjön. Det var baron Theodor Adelswärd som 1906 lade grunden till det företag som Elof (Ericsson, Gunnars far) tog över. Överallt cyklar anställda i riktning mot fabriken. Boson morsar på Allan Pettersson till höger. På Kenneth Zvanberg till vänster. Sven Olof Haraldsson till höger. Efter en vänstersväng vid ÅSSA, en annan relativt stor arbetsgivare i centrum återstår bara allén vid Bryggaregatan innan bilen parkerar vid Facits huvudentré."
Nämnda Adelswärd och Elof Ericsson låg bakom Åtvidabergs förvandling, från brukssamhälle till den moderna ort som Gunnar Ericsson färdas igenom den här morgonen.
Utanför huvudentrén stöter Ericsson ihop med informationschefen Lennart Poignant som säger att han fått något med posten som han vill visa. Några minuter senare entrar han Ericssons arbetsrum och sträcker över en maskin:
"Gunnar stirrar på maskinen. Inga siffror i displayen. Han väger den försiktigt i sina händer. Den är lätt om man jämför med hans egen räknesnurra som står bredvid. Beteckningen Sharp CS-15A syns på en dekal. Han trycker på startknappen och en lång rad oranga siffror börjar lysa. På måfå slår han in en uträkning. 123 x 456 Och sen då? Han ser en knapp med ett likhetstecken. Han trycker på den. Siffrorna 56 088 dyker upp på displayen i samma ögonblick knappen trycks ned. Han väntar på att siffrorna skall rotera och det korrekta svaret komma. Inget händer. Han tar fram sin gamla pålitliga räknesnurra och genomför den serie manövrar, inklusive vevningar, som krävs för att få fram svaret. Snurran visar 56 088. Blicken flyger tillbaka på den förra displayen. Han kikar på undersidan. Made in Japan står det."
Ni som kan Facit-historien vet vad som beskrivs. Åtvidabergsföretagets succé byggde på räknemaskinen, den som redan på 1930-talet klarade svåra beräkningar om man knappade in siffror och vevade lite. Men när världens första miniräknare dyker upp på Gunnar Ericssons rum 10 maj 1966 så är det början på Facits fall.
Företaget fortsatte växa en tid, några år senare fanns 14 000 medarbetare i 140 länder, men i november 1972 var storhetstiden över. Då sålde Ericsson Facit till Electrolux för 80 miljoner kronor.
Facit var en framgångssaga, men det är slutet som gjort företaget ikoniskt. Tillsammans med finska Nokia, som drabbades på ett liknande sätt av smarta mobiltelefoner, lyfts Facit ofta fram som exempel på hur fort det kan gå utför om man inte leder den tekniska utvecklingen.
Facit blev en brutal smäll mot en hel bygds självkänsla och det är först nu, nästan 50 år senare, som sorgen bland åtvidabergarna börjar lägga sig.
Det finns förstås många lärdomar att dra men främst ska Åtvidaberg känna stolthet över Facits resa.
Och är det något "Folket på Facit" borde väcka hos åtvidabergarna så är det stolthet. I en serie välskrivna reportage, med mängder av bilder, har författarna sökt upp och intervjuat många av de som verkade på företaget.
Det är nutidshistoria, nostalgi och Åtvidaberg och det är fullständigt oemotståndligt.