Det senaste halvåret har jag haft covid-19, vandrat i Östergötland, spelat mer golf än på många år, byggt en pergola på uteplatsen, åkt på husvagnssemester i Sverige, paddlat kajak i skärgården och haft alla familjens cyklar inne för service.
Ja, det är bara att konstatera att jag är Sverige 2020 personifierad.
"Covid-19 slår till!" Check på den.
"Resestoppet får svenskarna att vandra på hemmaplan." Check.
"Byggbranschen lyfter när svenskarna bygger hemma." Check.
"Bokningsrekord på landets golfbanor." Check.
"Turismen tar fart i Sverige och husbils- och husvagnsförsäljningen rusar." Check.
"Fler än någonsin paddlar kajak." Check.
"Högtryck på landets cykelverkstäder." Check.
Det senaste halvårets nyhetsflöde är som att läsa min dagbok.
Jag har haft en del influensor under mina 48 år, men ingenting har påverkat mina dagliga rutiner så starkt och så länge som covid-19. Månaderna efter tillfrisknandet har varit en enda lång mental uppförsbacke som tvingat mig att kämpa mycket mer än normalt för att ta mig för något annat än att läsa eller se på tv.
Nu känner jag mig äntligen redo för mer normala rutiner, med bra kost, utan att slentrianäta snacks och godis, och bra träning, utan att räkna in 20-meterspromenaden till och från brevlådan bland passen.
Jag är verkligen inget träningsfreak, men jag mår bäst om jag höjer pulsen ett par gånger i veckan, vid sidan av lågintensiva aktiviteter som vandringar och golf. Gör jag det, i kombination med måttligt med kolhydrater och minimalt med godis och snacks, så känner jag mig pigg i kroppen och glasklar i knoppen.
Efter ett spinningpass, samma dag som covid-19 däckade mig på kvällen, sa till min fru "Det var länge sen jag kände mig så stark". Den känslan är målbilden nu när jag tar tag i livet igen post covid-19.
Vi människor mår bra av rutiner, det finns det gott om forskning som visar. Förenklat är det ju så att när vi inte vet vad vi ska ta oss för så jobbar hjärnan, och när vi följer rutiner så vilar den.
Jag älskar rutiner. Inte så att hela tillvaron ska schemaläggas, men det mest grundläggande, som mat, sömn och träning, gör jag gärna rutinmässigt.
Det sorgligaste med covid-19-pandemin är förstås inte att den fått såna som mig, välmående medelklass, att sitta mer still och äta mer chips.
Det är hur stenhårt den har slagit mot de svagaste i vårt samhälle. Många av de som mådde sämst och hade det sämst ekonomiskt när pandemin började har det ännu sämre idag.
Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin (CES) berättar i en serie rapporter pandemins potentiella effekter på hälsan i befolkningen på en rad områden. Bland annat psykisk ohälsa, alkoholvanor, rökning, fysisk aktivitet och matvanor.
Det är rena skräckläsningen och det är tydligt att inget ökar segregationen så effektivt som en pandemi.
Redan innan fanns oroväckande tendenser. I Folkhälsomyndighetens årliga rapport till regeringen radades redan i mars följande punkter upp:
* Medellivslängden ökar i Sverige för alla grupper, med undantag för kvinnor med enbart förgymnasial utbildningsnivå.
* Andelen kvinnor som dör före 65 års ålder ökar bland dem med förgymnasial utbildningsnivå.
* Psykisk ohälsa är ett fortsatt stort folkhälsoproblem. Suicid är mer än dubbelt så vanligt i gruppen med förgymnasial utbildningsnivå jämfört med eftergymnasial.
* Långtidsarbetslösheten är flera gånger större bland dem med förgymnasial utbildningsnivå och personer födda utanför Europa än bland dem med eftergymnasial utbildningsnivå respektive dem födda i Sverige.
Som Linköpings universitets nya rektor, medicinprofessorn Jan-Ingvar Jönsson, sa i Correnintervjun tidigare i veckan när vi talade om vilken forskning som blir avgörande för att klara kommande pandemier:
– Det krävs mycket samhällsvetenskaplig forskning. Det är extremt viktigt. Det är uppenbart att alla inte har farit illa i den här krisen. Det är framför allt invandrargrupper och människor som lever i större grupper tillsammans.
Vi som bor rymligt, har fast arbete, god hälsa och stabil ekonomi behöver förstås komma igång vi också efter en pandemi, men ur ett samhällsperspektiv är det långt viktigare att våra folkvalda riktar sina åtgärder mot de svagaste.
Där måste att få ned arbetslösheten vara prio ett, två och tre. Låt oss hoppas att den hemska juninoteringen, 9,8 procent, var toppen, och att julinoteringen, 8,9, var början på en tillbakagång.
Jag önskar er alla, kära läsare, en fin helg.