Semestern är i antågande, och många smider efterlängtade resplaner. Under två års pandemi har gränser varit stängda och regeringen har avrått från icke-nödvändiga resor. De flesta medborgare har lydigt stannat hemma, men nu ser flera fram emot att få ge sig iväg.
Resande beskrivs ibland som en lyxprodukt, och den som gnäller över problem betraktas som allmänt bortskämd. Men att vi kan röra oss utanför Sveriges gränser är inte en bonus som vi ska ta emot med mössan i hand. Rörelsefriheten hör, som Margareta Barabash konstaterade här tidigare i våras, till våra grundläggande demokratiska rättigheter (1/4). Att se till att den fungerar är därför en av statens centrala uppgifter.
Till resmålen hör inte bara solen söderut. Många reser för att hälsa på släktingar, besöka affärskontakter eller bevista bröllop och begravningar. Vi lever i en global värld där våra relationer inte alltid följer nationsgränserna.
Därför är det ett problem att resenärer nu ställs inför ett nytt hinder. Den stat som uppmanat oss att stanna hemma – riskgrupper skulle inte ens gå till passexpeditionen – har svårt att ordna pass när vi äntligen får resa. Väntan på att få en tid är orimligt lång, över 20 veckor enligt polisens hemsida. Detsamma gäller leveranstiden för att få passet, som dessutom ändras hela tiden.
I mars 2022 meddelade polisen att leveransen tog sex arbetsdagar, men det har förlängts under våren. I april var leveranstiden två veckor, sen ökade den till fyra veckor och i dag är den 5–6 veckor. Den som bokade passtid i mars fick komma till expeditionen i april eller maj, bara för att då inse att den leveranstid man fått löfte om nu mångdubblats.
För privatpersoner riskerar detta leda till att bokningar brinner inne, vilket är illa nog. Men den principiella aspekten är värre: Att staten ändrar sina överenskommelser med medborgarna, och detta i relation till en så grundläggande rättighet som den fria rörligheten.
Vi skulle aldrig acceptera en så här dålig hantering från ett företag, och vi måste kunna ställa ännu högre krav på staten. Polisen visste redan 2021 att efterfrågan på pass skulle bli extrem år, ändå tog varken myndigheter eller politiker höjd för det. Det svenska passkaoset är ett haveri som måste tas på allvar. Statens oförmåga att ordna det här urholkar förtroendet för statsmakten.
Att desperata medborgare tvingas sova flera dygn i kö utanför flygplatser för att kanske lyckas få ett provisoriskt pass är inte värdigt en modern stat.
I ljuset av allvaret är det anmärkningsvärt att så få partiledare har kommenterat oredan. Aftonbladets Lena Melin suckade i veckan över den här passiviteten och konstaterade då att Jimmie Åkesson var den enda som markerat, även om Moderaternas rättpolitiske talesperson Johan Forsell också var tidigt ute med kritik (29/5). Tystnaden skapar intrycket av att det här kaoset är normalt eller acceptabelt – och det är det givetvis inte.
Tyvärr är passkaoset inte en enskild oreda, utan del av ett mönster. Just nu är intrycket att staten har svårt att klara en rad grundläggande uppdrag. Gängen regerar i utsatta områden, vårdköerna är rekordlånga, eftersatt järnvägsunderhåll leder till ständiga tågförseningar och polisen klarar inte av att upprätthålla ordningen vid demonstrationer.
Allt detta riskerar skapa en känsla av att staten saknar kompetens, resurser eller beslutsamhet för att klara av sina centrala uppgifter. Så kan vi inte ha det. Staten ska inte göra allt, men det som endast staten kan göra behöver den klara av. Annars riskerar man också att spela dem som kräver ”starka ledare” och en mer auktoritär politik i händerna.
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria.