Daniel Braw: Inga lösningar på brittisk migrantkris

Det är en kris som har pågått lite i skymundan, ända tills ett 30-tal migranter nyligen omkom på sin färd mot Storbritannien. Inrikesminister Priti Patel har varnat för att det kan komma att uppstå ännu större tragedier innan frågan är löst.
Faktum är att Storbritannien upplever en större våg av asylsökande nu än under den europeiska flyktingkrisen 2015–2016. Från oktober 2020 till september 2021 gjordes 37 500 asylansökningar i Storbritannien. Ökningen förklaras dels med lättade reserestriktioner, dels med ett ökat antal asylsökande som kommer med små båtar från Frankrike.
Krisen består inte främst i att systemet för mottagande av asylsökande sätts under press, även om väntetiderna för beslut är långa. Inte heller består den i att Storbritannien tar emot fler asylansökningar än andra länder – när asylansökningarna sätts i relation till befolkningsstorlek hamnar Storbritannien på sjuttonde plats i Europa.
Däremot är det en politisk kris med flera dimensioner. En dimension är att ett centralt syfte med utträdet ur EU var att tillbaka kontrollen, inte minst över migrationen. Likafullt fortsätter en okontrollerad migration från Frankrike, en utmaning som enligt inrikesminister Priti Patel saknar enkla och snabba lösningar samt kräver stora ansträngningar tillsammans med andra länder. Det är långt från ambitionen att ha frihet att fatta sina egna beslut. 
En annan dimension är att det för framgång i arbetet krävs goda relationer med Frankrike, medan det i verkligheten tycks råda motsatsen. När Frankrikes regering nyligen ordnade ett möte om krisen, drogs inbjudan till den brittiska ministern Patel tillbaka efter att premiärminister Boris Johnson varit taktlös nog att publicera ett brev om migrantkrisen till president Macron på Twitter innan det hade nått presidenten. Därutöver har länderna en pågående konflikt om följderna av det brittiska EU-utträdet, inte minst när det gäller fiskerättigheter.
En tredje dimension är att det råder helt olika uppfattningar om varför människor överhuvudtaget söker sig från det ena landet till det andra. I Frankrike hänvisar man till den brittiska arbetsmarknaden, där det går att få jobb utan att bevisa sin identitet. I Storbritannien hävdar man att Frankrike borde kunna göra mer för att hindra människor att söka sig vidare. I avsaknaden av gemensam bild av varför krisen egentligen har uppstått, är det osannolikt att ett kraftfullt gemensamt agerande kommer till stånd.

Daniel Braw, fristående utrikesdebattör och fil.dr i historia