Visdiktaren Olle Adolphson – han skydde epitetet trubadur – var en av de första i Sverige att protestera mot stadsmiljöns utarmning. När de fartblinda samhällsplanerarna under efterkrigstidens rekordår skulle stöpa om Stockholm till ett fyrkantigt modernistiskt monument, stämde Adolphson ilsket gitarren i opposition.
”Och sen rusar vi in i en mardröm av glas och betong, där sitter vi sen och tycker skjortan är trång!”, sjöng han i ”Gustav Lindströms visa” från början av 60-talet. Det tog skruv. Den socialdemokratiske kommunalpampen Hjalmar Mehr, rivningsraseriets general som lät sin armé av grävskopor tugga sig genom huvudstadens inbodda kvarter, såg mera rött än vanligt och brännmärkte Olle Adolphson som reaktionär kulturfiende.
Skalden blev inte svaret skyldigt. Han laddade om med ”Vals på Sergels torg” (”den förfärliga grop som dock var så förunderligt tänkt”) och förkunnade – inte utan viss riktighet – att Mehr byggt ”världens dyraste slum”.
Även brottarhiten ”Trettifyran”, som Adolphson skrev texten till och som framförd av Per Myrberg låg 39 veckor på Svensktoppen 1964-65, var inspirerad av den så kallade ”citysaneringen” (vilken, skrev kulturjournalisten Kurt Bergengren på Aftonbladet, ”torde vara den största som i modern tid företagits i en icke bombad stad”).
Tyvärr dröjde det innan den breda opinionen vaknade mot skövlingarna. Då hade redan mycket av det gamla Stockholm, cirka 700 fastigheter totalt, jämnats med marken. Otaliga svenska städer riket runt har liknande svårläkta sår av rivningsbesatt framfart och funktionalistisk omgestaltningsiver.
”Politikerna hade en övertro på rationaliteten, och väljarna hade en övertro på politikerna. De flesta stod lite handfallna och tittade på grävskoporna med vemod. Den estetiska känslan hos svensken har inte varit så stark. Man kan ju tänka sig vilket liv det skulle blivit om man satte igång att riva i franska städer…”, sa Olle Adolphson i en intervju långt senare.
Han var fortfarande heligt förbannad. ”Arkitekter, politiker och byggherrar har byggt in våldet i bostadsområdena, har planerat in torftigheten i våra liv… Hade man inte varit så barnslig hade man väl inte skrivit visor om det. Då man slagit ned djävlarna istället.”
Inga milda ord, precis. Men i boken ”Ohälsosam arkitektur: en annan sida av funktionalismen” (2016) skriver läkaren Gösta Alfvén om hur den modernistiska byggnadsstilen, mest famöst manifesterad i miljonprogrammet 1965-74 då bland annat bostadsområdet Skäggetorp i Linköping uppfördes, faktiskt tenderar att alstra den negativa mänskliga påverkan som Olle Adolphson stormade mot.
”Modernismen har sett ett egenvärde i att provocera. Det fungerar i konsten. Men mår människor bra av att anonyma och brutala hus försöker väcka dem ur likgiltighet? Det fungerar tvärtom, människor reagerar med ökad likgiltighet och dessutom kan det skapa vantrivsel och öka risken för sjukdom”, menar Alfvén.
”Variationsrik miljö i form och färg väcker ofta nyfikenhet och skönhetsupplevelser främjar livskänsla och hälsa. Den monotona, fyrkantiga och färglösa miljön däremot gör oss stela och stumma”, skriver han vidare.
Den svenska byggnadskonsten har sedan modernismen fick sitt inhemska genombrott på Stockholmsutställningen 1930 präglats av lådarkitekturens räta vinkeltyranni. Dominansen i formspråket saknar få motsvarigheter i andra västerländska kulturländer, trots att kategorin ”vanligt folk” varmast tycks uppskatta och allra helst efterfråga (om plånboken tillåter) kvarvarande traditionell arkitektur från tiden kring sekelskiftet 1900.
I Storbritannien, Frankrike, Tyskland och USA är det inte ovanligt med nybyggda kvarter i klassisk stil. I Sverige dömer arkitekturkårens och stadsutvecklarnas smakdomare ut sådant som vämjeliga pastischer, direkt opassande för landet som sedan folkhemsepoken odlat självbilden att vara världens modernaste. Men som även Tobias Olsson, förbundsdirektör på Sveriges Arkitekter, tvingats medge i P1:s Kulturnytt (22/12): ”Många upplever idag att det som byggs är för tråkigt, för anonymt eller för fyrkantigt”.
I vårt växande Linköping ska det byggas mycket nytt. Corren har exempelvis kunnat rapportera om att det ska nyproduceras 700 bostäder (i första hand flerfamiljshus med 4-8 våningar) på Berga äng, ett projekt finns ute på kommunens hemsida för medborgerligt samråd. Inne i stadskärnan planerar fastighetsbolaget Castellum att riva hela kvarteret Druvan, vars tidstypiskt könlösa modernistiska fastigheter drabbade Linköping efter att samma kvarter blivit offer för 60-talets rivningsvåg.
Gott så. Men har vi tagit lärdom av tidigare ödesdigra misstag i byggandet och hur tungt är de rent estetiska aspekterna beaktade? Arkitektur är en i högsta grad offentlig konstform, den gestaltar vår och kommande generationers livsmiljö, den har stor betydelse för vårt allmänna välbefinnande. Måtte vi undvika att rusa in i en ny mardröm av glas och betong, där vi sedan sitter och tycker skjortan är trång!