”Håll i, håll ut och håll avstånd” har varit mantrat under det dryga året som gått. En underlig period som redan gått till historien, inte minst som en era då vi visat omtanke genom att inte kramas, inte bjuda vänner på middag, inte hälsa på våra äldre släktingar, ja inte någon egentligen. Att bry sig har varit lika med att vara asocial i alla sammanhang utom digitala.
Kanske skulle det där ”håll i, håll ut”, mått bra av komplementet ”håll ihop”. Även om definitionen av att hålla ihop nu varit att rent bokstavligt låta bli. Mentalt måste vi dock hålla ihop ett tag till. Det är kanske en klen, men ändock en tröst att inte vara ensam i eländet, även om många har fått försöka känna gemenskapen i detta på egen hand.
Om vi än inte stått lika inför viruset (det har ju slagit olika hårt mot olika människor), så åtminstone enade i kampen mot det. Det brukar sägas att ingenting enar människor så effektivt som en gemensam fiende. Och i omkring ett och ett halvt års tid har världen fajtats mot en och samma angripare – covid-19.
Jag hörde en gång en brittisk komiker skämta om att en utomstående rival är enda sättet att ena konkurrerande städer. Som exempel tog han Manchester och Liverpool, två jämbördiga orter i luven på varandra. Men kommer det en Londonbo och mopsar sig, gaddar engelsmännen i norr genast ihop sig mot denne utböling. En jämförelse som även funkar i vårt närområde – Norrköpings- och Linköpingsbor är inte alltid de såtaste av grannar. Emellertid, om en stockholmare eller smålänning kommer in från sidan finner östgötarna säkerligen mycket gemensamt att försvara.
Komikerns resonemang fortsatte: gentemot skottar är vi enade som engelsmän, kommer fransmännen är vi britter, och så vidare. Vi kan till och med identifiera oss som européer om det kniper. Enda sättet att ena alla människor, konkluderade han, torde alltså vara att fientliga rymdvarelser landar på jorden. Tragikomiskt resonerat – men nog finns här en poäng.
Och i väntan på ett utomjordiskt hot, vad kommer närmare än ett elakartat virus?
Visst har vi sett prov på mänskligt förenande aktiviteter under pandemin. Grannar som sjunger från balkonger för att underhålla och stötta varandra, hjälpsamhet med att handla hem varor, och inte minst framtagandet av vaccin är exempel på mänsklig storhet. Men i ärlighetens namn; kunde inte sammanhållningen varit starkare?
Inte sällan har det varit varje stat för sig själv, egna regler och tillvägagångssätt. Och prov på en nära nog tävlingsinriktad inställning kring vem som lyckas köpa flest doser vaccin på kortast tid. Premiärminister Boris Johnson har gjort affär av att Brexit möjliggjort britternas snabba vaccinationsprogram. Att ensam är stark i kampen mot den globala fienden, har då varit budskapet.
Även om viruset och bekämpningen av detsamma funnits på allas läppar världen över, har gammalt groll och historiska maktkamper inte lagts åt sidan. Det är bara två veckor sedan raketer och bomber ännu en gång utbyttes mellan Israel och Hamas i och runt Gaza, med hundratals dödsoffer och söndersprängda hem som följd. I skrivande stund råder vapenvila, men alla vet att den tillfälliga freden är skör.
Häromdagen inföll årsdagen av George Floyds död, som gav upphov till massiva och våldsamma protester över hela USA. Black lives matter-rörelsen har inte bara ruskat om den nordamerikanska kontinenten, splittringen mellan människor gör sig påmind världen över. När ska inskränkthetens fula tryne gå i graven för gott?
På söndagskvällarna brukar min familj samlas kring någon form av naturprogram på teve. Nyligen ett om öarna runt Indonesien, bland annat Komodo där den beryktade varanen med samma namn härskar. Där och ingen annanstans. Anledningen till det stavas människan.
Komodovaranen är som bekant långt ifrån den enda art som homosapiens är skyldig till att helt eller nära på att ha utrotat. Inte ens andra människosläkten har kommit undan. I en grotta på en av öarna har forskare hittat fynd efter en människoart så liten i växten att den fått smeknamnet Hobbit, efter J.R.R. Tolkiens karaktärer i ”Sagan om Ringen”. När den moderna människan korsade dess väg, var dess öde beseglat.
Vi tycks inte ha lärt oss mycket under årtusendenas gång. Vad har vi då lärt oss under det senaste året? Något, får vi ändå hoppas. Om inte, desto större anledning för de humanistiska krafterna att mobilisera. När nu inte virus, aliens eller andra gemensamma fiender lyckas få det att hända måste vi fortsätta vässa vapnen som är kunskap, tolerans och sunda värderingar.
Så kavla upp – för din egen skull och för mänskligheten. Nu håller vi i, håller ut, håller avstånd och håller ihop för att vi senare ska kunna vara tillsammans igen.
Vad håller vi annars på med?