I Rosenbad längtar ingen till en parkettplats

Hur har du det med zoom? Har du bara prövat eller har du suttit flera timmar varje dag sedan mars? Eller är du som jag utan egna erfarenheter och lycklig med det.

Och hur är det med hemarbetet – jag menar inte disk, tvätt och städ? Det där som vi många gånger drömt om: att stiga upp i lugn takt, sätta sig till arbetet vid det egna bordet och mot slutet av dagen ringa och fråga om det är något mer – och sedan i egen takt laga middag och möta familjemedlemmar eller vänner. 

Visst – är det många som vill fortsätta med hemmakontoret, men väldigt många är utleda och vill ta på arbetskläder, jäkta till bussen och sitta med kolleger i möten. 

Nog var det bekvämt och uppiggande att följa konserter och teaterföreställningar på skärmen, särskilt för oss gamlingar som skulle hålla oss hemma. Men nu – hur är aptiten på ännu en konsert med musiker sittande på coronaavstånd och applåderande sig själva?

Vi är många som tröttnat. Vi har helt enkelt blivit mätta på den nya tekniken, den höll sina rent tekniska löften men de räcker inte. 

Hjälpmedel, redskap, ja, men inte hela livet. Det är en slutsats att minnas i diskussioner om hur nya teknik fullständigt ska omskapa vår tillvaro, utplåna våra förmågor för att till slut i skräckvisionen ta kommandot över oss.

Visst har tekniska uppfinningar helt överflyglat gamla tekniker och underlättat vårt leverne men där finns också uppfinningar som stått sig, som lever vidare tillsammans med det nya. Tryckpressen, radion, konserten – den akustiska såväl som den elektrifierade. Föredraget, det vill säga en levande människa som berättar något för en personligen närvarande publik.

Förlåt om exemplen är tagna från en begränsad sfär men det är den som ligger nära till för mig – och som förhållandena under coronan gjort så tydlig. 

Mycket av den digitala tekniken blir till slut surrogat. Det går att hålla lektioner via skärmen – för ett tag. Det går att konsultera en läkare via skärmen – men inte om sjukdomen är riktigt allvarlig. Det går att hålla zoom-årsmöten men inte att sköta EU-frågor på toppnivå.

I sju månader har vi levt detta surrogatliv. Under tiden har vi också lärt oss hur vi ska försöka skydda oss för smitta. ”Håll avstånd, tvätta händerna” mumlar vi – och nästan alla tillämpar satsen. Högst förklarligt växer också otåligheten och irritationen över inskränkningar som träffar ologiskt.

Men vår överhet virrar fram och åter, ömsom lockar den med lättnad, ömsom hotar den med nya begränsningar. I Rosenbad är det ingen som längtar till en parkettplats i konserthuset.