Det var juni 1998. Jag minns att jag satte på radion och försökte lyssna på Lasse Granqvists refererande från fotbolls-VM i Frankrike.
Men det gick inte, Lasse pratade alldeles för fort för min hjärna som då var i spillror av min epilepsi.
I stället låg jag dag efter dag, månad efter månad, med en kudde över huvudet för att utestänga så många sinnesintryck som möjligt.
I nio månader var jag sjukskriven.
Idag vet jag att jag där och då genomled mitt livs största personliga kris. Jag vet också tydligt vad den gjorde med mig.
Jag kom att tänka på detta i veckan efter att ha intervjuat biskop Martin Modéus om coronakrisen och vad som händer med människor i kris.
Biskopen sa bland annat:
– Har man fått sin grundtrygghet rubbad genom att nära människor har dött, eller att man förlorat arbetet eller att man insett sin egen ändlighet, sånt sitter kvar. Det är jobbigt, men det är också portar in i det inre livet som har öppnats. Man kan kanske våga gå in i den porten och se vad som finns där. Plötsligt behöver man läsa sitt liv utifrån ett sammanhang som inte bara handlar om den vanliga vardagen. När jag tvingas möta tanken på mitt livs ändlighet händer det något med mig – det behöver ju inte innebära att man blir religiös, men man kanske börjar se på livet på ett nytt sätt.
Nej, jag blev inte religiös av min kris, men den gav mig ett perspektiv på livet som lever kvar starkt i mig, faktiskt varje dag så här nästan 22 år senare.
Jag minns när jag låg där i sängen 1998, och stängde av Lasse Granqvists VM-refererande på klockradion, hur jag tänkte "om jag bara kommer igång så jag kan jobba igen så kommer jag alltid att vara nöjd". En tanke som säger en del om mitt 26 år gamla jag, hur uppslukad av jobbet jag var, men precis så blev det.
Alla motgångar i livet sedan dess har jag mött med tankar som "det kunde varit värre" eller "det finns de som har det värre".
Jag kan inte rå över det, de tankarna kommer till mig instinktivt och ofta ihop med en minnesbild av hur det var att ligga med en kudde över huvudet.
Jag förstår hur provocerande det här kan vara för min omgivning, vilken oduglig närstående jag är för vardagsjämmer, förkylningsproblem och diskussioner om det dåliga vädret. Jag försöker att vara deltagande, men mina närmaste har sedan länge genomskådat mig. Det är flera år sedan 15-åringen gjorde klart för mig att när hon vill vara svag och jämra sig lite så är det inte mitt "det ordnar sig" hon söker sig till.
Kanske är det ingen tillfällighet att jag gift mig med en kärv halvfinska som biter ihop och sätter en stolthet i att inte visa sig svag.
Missförstå mig inte, jag menar inte att det är så här vi människor bör vara, jag försöker bara beskriva hur min största personliga kris förändrade mig.
Jag tror coronakrisen får många människor att betrakta sina liv på ett nytt sätt. Inte bara de som mister någon närstående eller förlorar jobbet, utan även de som ser sitt sammanhang tydligare än någonsin när så mycket runt omkring tas bort. När umgänge, aktiviteter och resor tas bort, när livet plötsligt bromsas upp, från ekorrhjul till slowmotion, vad har vi kvar då? När man, som biskopen uttrycker det, "plötsligt behöver läsa sitt liv utifrån ett sammanhang som inte bara handlar om den vanliga vardagen".
Jag frågade Martin Modéus hur han tror att människor behöver tänka för att komma igen efter en sån här samhällelig kris. Han svarade:
– Vi behöver varandra väldigt mycket. Om man tittar på de kriser vi har levt i, flyktingkrisen, klimatkrisen och coronakrisen, egentligen är vi ju mitt uppe i alla tre, så ser vi att det som spontant sker är att människor förs närmare varandra. Det finns somliga som vill sära på oss, men den spontana reaktionen är ”nu hjälps vi åt”.
När det kommer till att föra människor närmare varandra så har lokaltidningen länge varit en betydande lägereld i Sverige, i Correns fall i snart 182 år. Ett lokalt sammanhang där vi berörs, informeras, debatterar och underhålls.
Det är tydligt hur människor i dessa svåra tider samlas kring oss, med ett stort behov av korrekt, trovärdig lokaljournalistik. Corren.se har de senaste veckorna, precis som många andra mediehus, haft en dramatisk ökning av antalet läsare.
Vårt mål är att ge er en bevakning som är relevant och speglar och granskar det vårt samhälle just nu går igenom. Vi lyfter också gärna positiva, välgörande inslag så fortsätt tipsa oss om det.
Trevlig helg!