Landslaget i hoppning har fått ta emot dubbelt guld i år: en OS-medalj i somras och nu även Bragdguldet. En av stjärnorna är Malin Baryard-Johnsson från Östergötland. Tillsammans med sina två lagkamrater Henrik von Eckermann och Peder Fredricson imponerade hon på omvärlden med en hoppfullt modern syn på ridning och hästhållning.
Och hästvärlden behöver hopp. I ljuset av återkommande skandaler blir det allt svårare för hästsporten att upprätthålla sin legitimitet i allmänhetens ögon. Det svenska hopplandslagets fantastiska prestation i Tokyo överskuggades av den efterföljande debatten om hästvälfärd.
Mest uppmärksammat blev hoppmomentet i femkampen, där häst efter häst kraschade in i hinder och tvingades sedan fortsätta banan utan att först undersökas av en veterinär. En av ryttarna, den numera ökända Annika Schleu från Tyskland, piskade och sporrade fram hästen Saint Boy på ett så brutalt sätt att det internationella förbundet för modern femkamp inlett en process för att byta ut ridning till en annan gren.
Lika allvarliga är de händelser som inte ledde till några disciplinåtgärder. Vid flera tillfällen började hästar blöda inne på tävlingsbanorna. En häst skadade sig så illa under terränghoppningen att den fick avlivas. Flera hästar kraschade in i hinder i full fart. En ryttare sparkade och piskade sin utmattade häst som stannade mitt under tävlingen för att den inte orkade springa mer.
Även om de svenska OS-ryttarna skötte sig i förhållande till detta katastrofala facit är Sverige inte förskonat från inhemska skandaler. Härom dagen dömdes en lärare på en av Svenska Ridsportförbundets utbildningsanläggningar till böter av förbundets disciplinnämnd för att ha misshandlat sin häst under en tävling. Personen hade slagit hästen i ansiktet med spöet och i övrigt slagit den upprepade gånger. Ryttaren förnekar inte det inträffade utan förklarar att det är ”korrekt och konsekvent hantering”.
Det är skamligt att en person med den inställningen tillåtits undervisa framtida hippologer på en av Sveriges främsta ridanläggningar. Vilken syn på hästar har personen fört vidare till en ny generation av yrkesverksamma ryttare? Det minsta Svenska Ridsportförbundet och anläggningen i fråga borde göra är en öppen genomlysning av hela sitt utbildningssystem för att säkerställa att fler anställda lärare inte har samma nonchalanta inställning till djurplågeri.
Även i andra hästsportgrenar radar skandalerna upp sig. Bara hittills i december har det skett flera incidenter inom travet. Det handlar bland annat om hästar som sprungit lopp med blödande hovar, piskats så att stora svullnader uppstått i huden och ramlat ihop döda efter målgång – allt för prispengarnas och underhållningens skull.
Detta är de synliga fallen som uppmärksammas av domare, banveterinärer och publik, och som leder till påföljder. Gissningsvis är mörkertalet stort. Den fristående organisationen Hästvälfärdsgruppen, som består av bland annat av etologer och personer som tidigare varit verksamma inom travet, har granskat travsporten i många år och skriver på sin hemsida att ”i en tredjedel av loppen (under 2018) deltog i genomsnitt minst en häst som inte var i tävlingsmässigt skick”. Det är en mycket allvarlig anklagelse som återspeglas i statistiken över dödsfall inom travet. Hittills i år har sex hästar dött under ett lopp. Den yngsta var bara tre år gammal; varken fysiskt eller mentalt färdigvuxen.
Att slå en häst i ansiktet eller så att den får stora märken på kroppen är inte ett beteende som uppstår i ett etiskt vakuum. Det är helt enkelt ytterligheter av en kultur som inte i tillräckligt hög utsträckning tar till sig modern forskning kring hästars upplevelser av smärta och rädsla, eller olika träningsmetoders påverkan. Studier visar att hästar inte springer fortare om de piskas. Det har dessutom varit känt i många år att bestraffningar, som till exempel spörapp, har enorm negativ påverkan på hästars fysiska och emotionella välfärd.
Ändå är frågan om spöanvändning en blind fläck inom både travet och ridsporten. Svensk Travsport förbjuder från och med årsskiftet ”drivning” med körspöet som ett svar på den senaste tidens kritik, men tillåter fortfarande ”maning”. Tillfrågad om lärarens beteende säger riksanläggningarnas VD (Hippson 10/12) att hon inte står bakom ”otillbörliga piskrapp” – och implicerar att det finns situationer där det är lämpligt att slå en häst. Frågan om hästarnas välfärd reduceras till semantik snarare än vetenskap, och det är ovärdigt ett land med sådan sträng syn på djurskydd.