Innan vi alla stängt in oss med våra närmaste, några böcker och filmserier, vill jag ställa frågan: Hur mycket tror vi på demokratin? Vi kan se tillbaka på hundra år av demokratiskt styre i vårt land. Det vill säga att den yttersta makten ligger hos folket och tar form i riksdag och den regering som har stöd i riksdagen.
Demokratin förutsätter också fritt meningsutbyte, föreningsfrihet, demonstrationsrätt med mera. I dessa coronatider tycks tilltron till demokratin svikta. I det genomorganiserade svenska samhället har vi i stället fått syn på en annan kategori: expertmyndigheterna och deras företrädare.
De finns plötsligt överallt i alla medier. Deras råd och förutsägelser tas emot som – höll jag på att skriva – gudsord. Det är ovant och överraskande. I det internetbaserade samhället har vi ju alla gjort oss till ”förståsigpåare”.
Men nu är det annorlunda. Alla ropar på experterna. Kraven på dem är inte måttliga, de ska stänga eller öppna, testa eller inte testa, tala om hur många som blir sjuka och hur sjuka. Ja, medborgare tycker att det är bra att inte politiker hörs av, låt experten ta över.
Också politikerna har den hållningen. Regeringen företar sig ingenting förrän expertmyndigheten säger åt den. I slutet av förra veckan fattades visserligen ett antal drastiska beslut – res inte bort, håll inga möten – men skolorna stängs inte förrän experterna säger att det är OK.
Sådant är det svenska samhället organiserat, får de till svar som ifrågasätter regeringens hållning. Något undantagstillstånd kan inte finnas i Sverige, så är det bara.
Vad ska man då säga om inställningen hos medborgare som utan invändningar låter en övernitisk statistiker ta över beslut som måste vara politiska. Som skolstängning och mötesförbud. Är det utslag av det alltid existerande politikerföraktet? Eller förstår man inte själva kärnan i politiken i en demokrati? Där är alla beslutavvägningar – kompromisser om man så vill. De ska självfallet grundas på fakta men också en analys av konsekvenserna.
Och de bottnar ytterst i värderingarna hos de politiker vi valt. Det är de som avgör, det är de som ska stå till svars. Ytterst sker det vid valurnan. Men var och när kan vi ställa en myndighetsperson till ansvar? Egentligen först den dag han har tagit på sig ett politiskt uppdrag.
Coronakrisen oroar mig. Minst lika mycket för vad den avslöjar om vår demokratiska pålitlighet som för vad den säger om vår beredskap i stort.