”Jag har aldrig sett så mycket skräp på marknaden,” suckade finansmannen Mats Qviberg nyligen. Pandemin är äntligen på väg bort och visst hoppas man att det ska ljusna nu. Men tyvärr är Qvibergs varning tillämplig på fler områden än marknaden.
För två år av nedstängningar har haft sitt pris. Redan sommaren 2020 presenterade Omstartskommissionen en rapport om behovet av förnyelse efter pandemin. De ville ha en omstart av arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, välfärden, och så vidare.
Ett tema saknades dock i rapporten, trots att det borde vara det mesta uppenbara: det existentiella. Sverige är som bekant ett land av ingenjörer, kanske är det därför vi hellre diskuterar system än själen? Men vi behöver också en existentiell omstart.
Pandemins existentiella pris har varit skyhögt för dem som förlorat en närstående, drabbats hårt av sjukdom eller slitit på IVA under tuffa förhållanden. Men isolering och restriktioner har tärt på de flesta.
Sårbara gymnasieelever har förlorat rutiner och möjligheter att växa. Många i riskgrupper har levt helt isolerade. Nyblivna studenter har inte kunnat knyta vänskapsband. BRIS rapporterade förra våren att samtal om ångest och psykisk ohälsa hade ökat med 61 procent, och Ungdomsbarometern visar fortsatt höga ensamhetssiffror för unga.
Det finns alltså, för att parafrasera Qviberg, mycket skit också i de existentiella systemen. Framför allt har våra relationer drabbats. Vi har kanske hållit kontakten med familjen och de närmsta, men glidit bort från bekanta. Många föreningar och församlingar kommer aldrig starta om efter pandemin. Dessutom har hemarbetet har lett till att fler tar in världen via sociala medier, i stället för genom samtal vid kaffeautomaten. Det drar isär oss ytterligare, eftersom det samtal som förs på nätet ofta är polariserade och splittrade.
Det här är oroande. Vi människor är ju gemenskapsvarelser. Därför drabbas vi hårt när relationer tar skada. Och när de små sociala kitten löses upp påverkar det på sikt samhället som helhet.
Men det finns också positiva tecken. Det viktigaste är att pandemin gjort oss medvetna om våra sociala behov. För när vi berövas gemenskap inser vi hur mycket det betyder för oss. Denna klarsynthet är kris är krisens goda sida. Men utmaningen när man kommer ut ur en kris är alltid att ta vara på den insikt man vunnit, och låta den påverka den nya vardagen.
Detta är vars och ens ansvar. Vi behöver återknyta kontakter, skapa goda vanor och förnya vårt lokala engagemang. Men det har också en politisk dimension. Vi befinner oss i ett valår, och som veckans partiledardebatt visade domineras den av elpriser och brottslighet. Viktiga frågor såklart – men det är talande att det existentiella återigen lyser med sin frånvaro.
Någon invänder kanske att det inte är politikernas uppgift att få oss att må bättre. Men varför skulle vi inte kunna ha ett samtal om hur vi skapar ett samhälle som sätter människan i centrum, i stället för ett där målet är högre tillväxt?
Detta är inte flum, utan det finns forskning som visar vad som gör oss lyckliga. Här väger meningsfulla relationer alltid tyngre än mer pengar på fickan. Vilka politiker vågar ta fasta på detta? Vem presenterar förslag på hur vi bygger ett varmare, närmare samhälle? Till exempel genom ett stärkt stöd till kultur- och föreningsliv, reformer för arbetstidsförkortning, en civilsamhällestimme (motsvarande friskvårdstimme) för dem som engagerar sig i den lokala fotbollsklubben, och så vidare.
Efter två års pandemi behöver Sverige en existentiell omstart. Det är detta som valåret 2022 borde handla om.
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria.