Han gillade fina kläder och dyra viner, han var lite barnsligt glad i att tjäna bra med pengar. Han var raljant, besvärlig och snarstucken, han var ömsint och generös. Kan det låta som en liberal? Javisst, det är Torgny Segerstedt som hans dotter, Inger Segerstedt-Wiberg, kärleksfullt beskrivit honom.
Han var religionshistorikern som 1903 fick sin doktorsavhandling underkänd vid Uppsala universitet då den av hans konservativa belackare ansågs sakna ”kristlig teologisk grundval”. Han började medverka i pressen som spetsig frilansande journalist och erbjöds 1914 fast tjänst på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – i sätteriet!
Tre år senare, under brinnande första världskrig, gick det bättre. GHT måste insett att den där omstridde Segerstedt ändå var en sjusärdeles begåvning, en man av rätta virket som tiden krävde och utsåg honom till huvudredaktör. Han, som räknas till förra seklets främste och viktigaste svenske publicist, hade fått sin plattform.
Det var en orolig epok när de civilisatoriska valörerna prövades till bristningsgränsen. Demokratins genombrott efter krigsslutet kunde bli kortvarigt, mäktiga våldsbejakande ytterkantsrörelser till vänster och höger vädrade samtidigt morgonluft.
Socialister tjusades av de falska löften som trumpetades ut från det revolutionära Rysslands kommunistiska arbetarparadis. Segerstedt rev deras illusioner itu, fördömde deras knäfall inför det totalitära barbariet och förkunnade vid nyheten om Lenins bortgång 1924 vad Sovjetstatens skapare var värd:
”Stor var Lenin som ett gissel för människorna. Stor var han som förintare. Stor var tragiken i hans verk och hans öde. Större ännu var tragiken i det öde, som genom honom beskärdes hans folk.”
Om Segerstedts avsky för tyranniet råder ingen tvekan. Men han hyste, som den liberale intelligensaristokrat han var, heller inte någon odelat positiv syn på partidemokratin. Karriärpolitikernas fallenhet för billiga poänger, medvetna missförstånd och retoriska överdrifter tycktes honom som ett ovärdigt spel om makt och positioner.
Demokratins bristfälligheter var dock noll och intet i jämförelse med den bottenlösa avgrund som diktaturerna representerade. När nazisterna krossade Weimarrepubliken och gjorde sig till Tysklands herrar, var det Segerstedt som blev folkstyrets mest glödande försvarare i Sverige.
Det fanns åtskilliga i vårt land som betraktade Adolf Hitler med välvillighet. Han framstod möjligen en smula oborstad, men skulle rädda det arma Tyskland ur Versaillesfredens förnedring och skydda Europa från att falla offer för Sovjetkommunismen.
Segerstedt såg naziledarens verkliga natur - en simpel, råbarkad gangster som kunde bli väldigt farlig om han fick hållas. Vid Hitlers maktövertagande 1933 skrev Segerstedt: ”Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.”
Det blev för mycket för Hermann Göring, som inskickade en beryktad protest till GHT. Segerstedt lustmördade förstås oförskräckt Görings pompösa genmäle i spalterna. Men statsminister Per Albin Hansson kände sig skakad över att GHT riskerade skada nationens relationer till Berlin och fräste: ”Man bör kunna kritisera Hermann Göring utan att tillgripa skällsord!”.
Ännu jobbigare fick Per Albin det under andra världskriget, då Torgny Segerstedt gjorde slarvsylta av hans samlingsregerings undfallande anpassningspolitik: ”Om vi är för svaga för att göra en insats i den strid som avgör vår tillvaro som fri stat, skall vi åtminstone se sanningen i ögonen: vi leva som snyltdjur på de demokratier, av vilkas seger vår frihet beror.”
Kritiken kostade. Segerstedt sattes under stenhårt tryck medan avgörandet fortfarande var ovisst. Han uppfattades av det svenska etablissemanget som alltför utmanande, stökig, kontroversiell.
GHT annonsbojkottades av Göteborgs handelsmän, rädda att tidningens kompromisslösa antinazism skulle inverka menligt på deras affärsförbindelser. Regeringen tog hans tidning i beslag. Justitieministern hatade honom uttryckligen. Segerstedt mordhotades och lär ha tvingats bära en revolver innanför rocken när han promenerade på stan.
Men han stod pall intill slutet, som beviset på att det också existerade ett annat Sverige, okuvligt och frihetsälskande. Sitt kända credo formulerade Torgny Segerstedt i GHT 1940, ord som lyser lika klart uppfordrande till oss då som nu:
”De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria. De likna icke de där som sträcka hals och kackla vid sitt mattråg och beskärma sig över ’galningarna’. I sinom tid skola dessa sansade gröpätare slaktas och förtäras. De går så med de tama djuren. De taga inga risker, och de förlora alla chanser.”