Den hopplösa känslan som infunnit sig hos många beror på att de inte har den blekaste aning om vad som hänt, varför det hänt eller vad som kommer hända härnäst. Det finns kort sagt ingen som har en aning om någonting.
Alla akademiker, journalister, politiker, experter och kommentatorer har idag en sak gemensamt: De har vuxit upp i, studerat och analyserat ett helt annat politiskt läge än det vi befinner oss i idag. Vi befinner oss sedan ett par år tillbaka i okänd terräng, där inga gamla sanningar hjälper. Skandaler, uttalanden och åsikter som skulle diskvalificera vilken politiker som helst av den gamla skolan tycks snarare hjälpa politiker av den nya skolan att befästa sina maktpositioner.
Att få grepp om den nya tidens valvinnare är oerhört svårt.
För den som vill har det tidigare varit lätt att tidigare navigera i det politiska landskapet genom en grov generalisering. Vänstern vill expandera välfärdsstaten genom höjda skatter. Högern vill gynna företagsamheten genom sänkta skatter. Någonstans där låg en grundläggande konflikt i all politik. Det är i denna höger-vänsterskala de flesta fäster sin analys. Den konflikten är allt mer oviktig.
Trots allt prat om GAL och TAN som svämmat över ledar- och kultursidor det senaste året tycks ändå ingen kunna förklara varför så pass grovhuggna politiker kan lyckas.
Prognoser, beräkningar, väljaranalyser och genomtänkta strategier har visat sig vara vatten värda. Vad har ersatt detta? Det närmaste ett svar jag kan formulera är magkänsla och om det mot all förmodan är en korrekt beskrivning, vad gör man åt det? Att stora väljargrupper känner sig representerade av personer som omgärdas av skandaler och är bevisade lögnare, hur hanterar man det? Ett svar på hur man inte gör det går säkert att se i Hillary Clintons kampanj.
Trots en mediabevakning som saknar motstycke undrar jag om någon egentligen vet vad hon tycker i en enda fråga. Hela hennes kampanj förefaller ha gått ut på att hon inte är Donald Trump. Men det är ju Trump som slagit an en sträng hos det amerikanska folket, hur svårdefinierad den än må vara. Det är kring honom hela kampanjen snurrat, medan Clintons utgångspunkt varit att definiera sig som inte varandes honom.
Det hela påminner inte så lite om Facits öde. Att tillverka världens bästa elektroniska räknemaskiner gjorde att de hade dotterbolag i över 100 länder och tusentals anställda. Men så kom dagen då ingen längre ville ha elektroniska räknemaskiner och Facit var ifrånsprungna av sin egen samtid. Idag är det ingen som vill köpa det gamla vanliga politiska budskapet.
Låter det uppgivet? Helt riktigt. Personligen är jag fullkomligt vilse, min politiska kompass snurrar som huvudet på Linda Blair i Exorcisten. Det känns som att det är dags att köpa ett torp, odla egen mat, leva utanför samhället och omfamna den totala hopplösheten.
Å andra sidan får jag betalt för att komma med politiska analyser, så uppenbarligen tillhör jag dem som inte har en aning. Dessutom ska man förhoppningsvis leva i sextio år till, så det är väl bara att bryta ihop och börja om på nytt.