I Svenska Dagbladet har det de senaste veckorna dykt upp en debatt om Sveriges inställning till Ryssland. Den initierades av den före detta svenske ambassadören i Moskva, Sven Hirdman, som i dagsläget tycks vara en självpåtagen, informell ambassadör för Moskva i Sverige. Han är en välkänd propagandist för Rysslands sak, men inläggen som följer från Markus Göransson och Jens Stilhoff Sörensen är desto intressantare.
För den som läser artiklarna deskriptivt, istället för normativt finns en del att lära om den ryska aggressivitetens grundvalar. Även de som anklagas för att vara pro-ryska, kan ha poänger när de redogör för Rysslands motiv. Den som exempelvis tar upp det faktum att Ryssland känner sig hotat i sin “intressesfär” kan å ena sidan göra sig skyldig till att erkänna en rysk problemformulering som korrekt, men det är å andra sidan så Ryssland själva uppfattar den globala geopolitiska spelplanen, som en med intressesfärer där Rysslands inte får kränkas.
Markus Göransson, gästforskare på Handelshögskolan, skriver exempelvis att Ryssland anser “att västmakterna i allt högre grad har inkräktat på ryska intressesfärer och därmed hotat den europeiska maktbalans som upplevs garantera rysk säkerhet. Ryska maktspråk i Georgien, Ukraina och andra forna Sovjetrepubliker kan ses som reaktioner på utfästelser om närmare samarbete med och medlemskap i EU och Nato.” Det är nog en i allt väsentligt korrekt uppfattning.
Men alternativet att till att locka in forna Sovjetstater mot EU och Nato är att låta Ryssland utöva kontroll över dessa länder. De hade förstås kunna behålla en rent territoriell självständighet, det vill säga Georgien och Ukraina hade kunnat slippa rysk invasion, men det hade i sådana fall berott på att Ryssland ansett det onödigt. Hotet om våld hade ersatt behovet av våld.
Så långt deskriptivt, men vi får inte i det deskriptiva glömma bort pudelns kärna: Anledningen till att västvärlden kämpar för att få länder som Georgien, Ukraina, Vitryssland, Serbien och Moldavien att ingå samarbeten och närma sig Väst är inte av strikt egoistisk hänsyn eller för att skapa buffertzoner av säkerhetspolitiska skäl.
Det väst erbjuder dem är de värden vi anser universella och moraliskt bättre. Vi erbjuder demokrati, mänskliga rättigheter, frihet och ekonomisk utveckling därför att alla människor förtjänar den. Det Ryssland erbjuder är inskränkt suveränitet och att vandra i en limbo mellan frihet och ofrihet. Ryssland erbjuder en självständighet på nåder och länder kidnappade av någon annans agenda.
Väst har empirin på sin sida: Länder präglade av liberal demokrati, rättssäkerhet och kapitalism är bättre länder än andra, punkt slut. De är bättre på nästan alla fronter. De är friare, de är säkrare, de är rikare och invånarna mår bättre: de lever längre och har tillgång till bättre sjukvård. Det är den utvecklingen vi vill delge människor i alla länder.
Ivern att förstå andra får inte innebära att vi glömmer bort oss själva, de samhällssystem som gett upphov till de friaste och rikaste staterna i världshistorien. Det samhällssystemet har även länder som tidigare tillhört Ryssland rätt till.