Det eviga hattandet som pågår inom Alliansen är milt uttryckt knappast förtroendeingivande. Moderaterna och Kristdemokraterna vill lägga fram en gemensam alliansbudget. Centerpartiet vill bryta ut skattehöjningar budgeten. Liberaler vill rikta ett misstroende mot finansministern. Socialdemokraterna trummar på sina skrivbord i Rosenbad och går vidare med arbetet som regeringsparti, ohotade av oenigheten.
Den stora frågan är fortfarande densamma: Ska Sverige ledas av de rödgröna eller av Alliansen? Alla andra åtgärder är bara ett steg på vägen dit. Det är förvisso rätt att stoppa regeringens skadliga skattehöjningar. Att göra så genom utbrytning leder till att statsministern inte regerar på sin egen budget. Gör statsministern inte det, borde han avsättas.
Att göra så genom ett tillkännagivande och sedan fälla finansministern för att hon inte följer detta missar en mycket aspekt: regeringsbeslut tas kollektivt. Således är statsministern minst lika ansvarig för detta som finansministern och då bör ett misstroende riktas mot honom och därmed hela regeringen. Varje steg på vägen mot en avsatt statsminister kommer nämligen följas av frågan: Varför går ni inte hela vägen?
Detta anklagas ofta för att vara kaosartat. Betänk då följande möjlighet efter nästa val. Anna Kinberg Batra vinner omröstningen om statsministerposten, eftersom Sverigedemokraterna inte med trovärdighet kan göra något annat än att fälla regeringen Löfven. Hon får sedan igenom sin budget, förutsatt att den är hårdare i invandringsfrågan än regeringens. Hon kan således regera.
Däremot kommer knappast Sverigedemokraterna släppas in som förhandlingspart, varför de i nästa omröstning mycket väl kan rösta på en S-budget för att markera att de inte är ett passivt parti. Att S då skulle fega ur med att rikta misstroende mot regeringen, likt Alliansen 2014/15, är knappast troligt.
Då kan regeringsmakten falla i S-händer igen. Skeendet med regeringar som kommer få avgå i allt högre utsträckning är inte otroligt. På frågan varför, är svaret enkelt: Därför att svenska folket röstat fram en sådan riksdagskonstellation. Det är knappast önskvärt, men likväl sant.
Tur är då att vi har goda institutioner, en stark ekonomi och politiska ramverk som håller även för hoppande majoriteter i riksdagen. Wir schaffen das, för att tala med Angela Merkel.
Även dagens svaga regering har med hjälp av ansvarstagande politiker i Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna (Liberalerna hoppar ständigt av) fått igenom ett antal överenskommelser på försvars-, energi- och migrationsområdet. Det är kompromisser som inte löser alla problem, men de är goda nog för att driva Sverige i rätt riktning. Lägg till en dylik för Polisen som behöver kraftfulla resurstillskott och Sverige kommer kunna fortsätta vara ett mycket bra land.
Ur kaos kan en ny ordning stiga, men det kommer ta tid. Gamla partier kan försvinna och nya kan uppstå, voteringsregler förändras och nya koalitioner kan bildas. Att spekulera i en framtid som kan ligga 4-5 val framåt är just bara spekulationer.
Men vägen dit måste kantas av att alla partier i alla lägen försöker driva igenom sin egen politik. Varför skulle annars någon rösta på dem?