Hans skuld tycks självklar, han har erkänt. Hans motiv är de förväntade: Han anser sig delta i jihad, vilket framgick efter att han själv fått uttala sig i rätten. Därför förvånar det att Viktor Banke i Aftonbladet och Britta Svensson i Expressen ter sig så oförstående inför den islamistiska världsbilden.
Det är knappast nya, för världens okända saker han pratar om. Islamismen borde även för Banke och Svensson vara ett relativt välkänt fenomen vid det här laget. Eller har al-Qaida, Islamiska staten, Saudiarabien och Iran liksom flugit under radarn? Han avfärdas av den ena som “obegriplig” och av den andre som “inte riktigt klok”.
Den som förväxlar ideologi med galenskap måste också vara beredd att löpa hela linan ut med sitt resonemang. För hur brukar staten behandla personer som inte vid sina sinnens fulla bruk? Det ger dem vård, inte sant? Är de tillräckligt sjuka, vilket antagligen en person som begår våldshandlingar på grund av sin sjukdom får anses vara, brukar de dessutom tvångsvårdas. Alltså: jihadism är en sjukdom. Jihadister bör således behandlas som vore de sjuka. Men vilka är då mer sjuka?
Den som läser exempelvis "Stridens skönhet och sorg" av Peter Englund märker att Europa under 1914 längtade efter kriget. I stället för att köa efter den senaste Iphonen köade de för att skriva in sig i det militära. De vill kriga. De längtade efter geväret. För att slåss för sin nation. Varför? Lite oklart. Mot vem? Bara Gud visste.
Men stridens skönhet, den ville de alla åt. Var de alla galna?
Personer som har gravt avvikande uppfattning från oss är ofta ytterst svåra att förstå. Hur kunde människor till exempel äga slavar? Hur kunde länder vi idag studerar som framstående civilisationer offra människor? Hur har det varit möjligt att bygga enorma monument för att tillbe gudar, när maten i städerna inte räckt?
Mer trivilalt: Hur kan vissa anse det så fruktansvärt fel att äta gris eller skaldjur?
Att utifrån sätta sig in i en vilt främmande kulturell kontext är svårt. På gott och på ont så marineras vi med de värderingar vi växer upp med, med de moralkoder som råder i den miljön. Det är oftast så allenarådande, framför allt i en monokultur som Sverige, att det kan vara svårt att förklara. Det är ju något som helt enkelt bara är där.
Allra tydligaste syns det förstås i konflikt med något annat. Exempelvis i konflikt med en islamistisk terrorist som Rakhmat Akilov.
Islamismen har en väldigt tydlig agenda: De vill förgöra det dekadenta västerländska samhället och underkasta världen en bisarr tolkning av islam. Alla som inte är villiga att underkasta sig detta ska dö. Det handlar inte om fattigdom, det handlar inte om utsatthet, det handlar inte hopplöshet, utan om ideologi.
Att Akilovs ideologiska övertygelse är en “konspiratorisk dimma” som framstår som “absurd”, som enligt Banke, hjälper ingen. Hans övertygelse delas av många. Den delas av den islamiska staten. Den delas av de som skrivit texterna han läst. Den delas av andra terrorister som tjänat som inspiration till dådet.
Terrorismen är ingen galenskap, den har gått sida vid sida med människan i alla tider. Våld är en del av våra liv. Det handlar inte om galenskap, utan om att det är så fiender löser konflikter.
Rakhmat Akilov och islamismen representerar precis det.