I måndags tog Stefan Löfven med sig Ingvar Carlsson till Tyresö FF och lirade lite boll. Det ser härligt ut på filmer och bilder. Den avsatte statsministern ser ut att ha rätt bra klipp i steget, där på konstgräsplanen. På jobbet behöver han inte vara så särskilt mycket.
Finansministern har en del detaljer att reda ut på sin horisont, men de övriga statsråden har nog kunnat lägga fötterna på skrivbordet de senaste två månaderna. Ryktet bland de politiska journalisterna gör gällande att tjänstemännen i regeringskansliet börjar tillbringa allt mer tid på gymmet. Se där, en insats för folkhälsan för stressade storstadsakademiker!
Men tyvärr löser ju inte regeringskansliets gym hälsoproblemen i hela landet. Inte så många andra problem heller, för den delen. Och problem finns ju att ta av. Det är ju på grund av problemen som Alliansen hållit ihop så länge. För att kunna ta och behålla makten under regeringsåren. För trycka regeringen framför sig i viktiga frågor under oppositionsåren. Bland annat genom att med Sverigedemokraternas hjälp rikta tillkännagivanden mot regeringen. För så har ju faktiskt i skett.
Vecka in och vecka ut i riksdagens utskott har allianspartierna samskrivit sig med SD för att trycka på regeringen. Visserligen inget samarbete och inga förhandlingar, men det har visat sig att även utan det har det funnits samsyn i många viktiga frågor, som regeringen sedan tvingat hantera med mer eller mindre konkreta åtgärder. Det var också på grund av de många problemen i Sverige som man enades om en gemensam reformagenda och gick till val på den.
Det var den som skulle utgöra basen för de kommande årens politik, vare sig det skulle ske i opposition eller i regeringsställning. Nu verkar det dock vara så att det för tids varande får ske i limbo. Igår lämnade regeringen sin övergångsbudget, vilket innebär att riksdagen har två veckor kvar av den allmänna motionstiden, när alla typer av politiska förslag får väckas i kammaren.
Så kommer också att ske, oavsett om en regering kommer till stånd eller ej.
Det är också tråkigt att onsdagens besked ger ytterligare frikort till Sverigedemokraterna i ansvarsfrågan. Hade Centern och Liberalerna gett beskedet att de ville ställa upp på en Alliansregering hade Kristersson velat prövas som hela Alliansens statsministerkandidat. SD hade troligen röstat nej, och den hade fallit.
Stefan Löfven hade fallit av samma skäl som han föll i den på valet följande statsministeromröstningen, och alternativen hade klarnat i riksdagen. Alliansen för sig, de rödgröna för sig. Sverigedemokraterna hade fått bestämma sig för om de föredrog Kristersson eller Löfven som statsminister.
Och den som lyssnar på Åkesson vet att han föredrar Kristersson, trots att det över huvud taget inte förekommit några samtal dem emellan. Det ställningstagandet baserar Åkesson på vad Moderaterna har sagt att deras budget ska innehålla. Den innehåller Allianspolitik och baserar sig på den gemensamma reformagendan.
Att inte gå in i kaklet för den politiken ska genomföras, och istället splittra Alliansen, var varken bra eller nödvändigt.