Den riskerar leda till ett växande EU-motstånd och för att motverka samlade hon arbetsmarknadens parter till ett ”handslag” för ökad delaktighet. Linde presenterar handslaget på DN debatt och deklarerar där sin oro för allt fler ogillar EU.
Hur ska då den växande skepsisen mot EU som riskerar växa i breda folklager bekämpas? Jo, Linde vill att den ”bristande delaktigheten” ska motverkas så att ” alla i Sverige på allvar ska kunna vara med och påverka politiken inom EU”. Hur ska då regeringen nå ”alla i Sverige”? Genom två handslag med Sveriges kanske nio mäktigaste institutioner. Det ena handslaget togs med Svensk Näringsliv, LO, Saco, TCO, Sveriges kommuner och landsting och Arbetsgivarverket och det andra togs med Europaparlamentets och EU-kommissions svenska representationer.
Känner ni folkförankringen?
Ibland undrar man om det är så att de inte förstår eller att de inte ens vill förstå. Folk känner sig inte delaktiga. Det är en i sig korrekt analys. Men hur ska vanliga människor – de som man får anta riskerar att hamna i populismens klor – känna sig mer delaktiga genom att Ann Linde skakar hand med Carola Lemne och Karl-Petter Thorwaldsson?
Tondövheten inför EU-kritiken är lika monumental som den är obegriplig. I Ann Lindes artikel på DN debatt nämns inte ett enda ord om att reformera unionen. Inte ett enda ord om att ta tillbaka makten till medborgarna. Inte ett enda ord om att folkets gryende missnöje kanske är korrekt.
I stället talar Linde om att hon tillsammans med arbetsmarknadens parter och EU:s egna institutioner ska ”utbilda” människor. Folk är ju så dumma. De förstår inte sitt eget bästa. Nu ska vi utbilda fram goda EU-medborgare.
Det är fullkomligt häpnadsväckande. Samma otroliga brist på verklighetsförankring visades prov på när Storbritanniens premiärminister David Cameron åkte till Bryssel för att försöka förhandla till sig bättre villkor för att landet skulle stanna i EU. Han försökte kanalisera sitt folk oro. Han utlyste en folkomröstning och skulle återkomma med ett reformpaket som skulle övertyga britterna om att EU faktiskt var värt att stanna kvar i. Men ingen EU-ledare tog honom på allvar.
Han fick komma hem med en tumme. Sveriges regering stödde inte hans kamp för att rulla tillbaka EU-institutionernas makt och få dem att fokusera på sina kärnuppgifter. Det gjorde i princip ingen annan heller. Kanske berodde det på att man inom unionen är van vid att kunna strunta i folkomröstningar. Röstar folket fel kan de ju alltid tvingas rösta igen. Och igen, tills de röstat rätt.
Sist regeringen, facket och näringslivet var så där otroligt överens om en EU-fråga var vid EMU-omröstningen 2003. Då kraftsamlade man, anställde kampanjarbetare från ungdomsförbunden (i t ex riksdagsval arbetar dessa förstås gratis), plöjde ner pengar i ”informationskampanjer” och såg till att i princip hela det politiska, ekonomiska och fackliga etablissemanget pekade i en enda riktning: EMU.
Det outbildade och okunniga svenska folket satte sig på tvären. Det blev inget EMU-medlemskap. Med facit i hand: Vilka hade rätt?