Den tog sin början i att en kurs på Lund Universitet, "Det moderna samhället och dess kritiker", tagit bort en 18 sidor lång artikel av genusteoretikern Judith Butler från sin litteraturlista. Kursen behandlar främst framväxten av fascismen och närbesläktade ideologier från sent 1700-tal till tidigt 1900-tal och syftar till läsning av originaltexter. Där finns få kvinnliga skribenter tillgängliga, men Lunds universitet har en riktlinje om att 40 procent av litteraturen ska vara skriven av kvinnor. Butler har således kvoterats in, utan uppenbar koppling till ämnet, för att sedan tas bort. Studentrepresentanterna reagerade starkt och kursen kommer sluta att ges. Kontroversen är ett utmärkt exempel på vad som händer när allmänborgerliga studenter lämnar fritt spelrum åt vänstern.
Jag var själv aktiv i Fria Moderata Studentförbundet en längre tid, ett förbund som hade ett avskaffat kårobligatorium som ett av sina tydligaste sakpolitiska krav under flera decennier. Att tvingas tillhöra en elevkår när man studerar på ett fritt universitet var en fullkomligt barock ordning. 2004 fanns det för första gången i Sveriges riksdag majoritet för att avskaffa kårobligatoriet. Men två före detta Uppsalastudenter svek den frihetliga linjen och röstade emot ett avskaffande. Det var nuvarande europaparlamentarikern Cecilia Wikström och moderaten Lennart Hedquist som envist höll fast sitt försvar av tvångsanslutningar i studentvärlden. Som tack fick den senare sitt porträtt tryckt i varje nummer av Fria Moderata Studentförbundets tidskrift Svensk Linje, med rubriken ”Här röstar Lennart Hedquist (M) med socialisterna”.
Motståndet mot kårobligatoriet ackompanjerades med en stark motvilja mot att engagera sig i kåren och kårfullmäktige, liknande det som finns idag hos många kristna mot att engagera sig på partipolitisk grund i kyrkan. Det hela spillde över i en tämligen föraktfull attityd mot alla dem som valde att ställa upp i kårval med mera. Resonemanget är inte utan meriter. För nog finns det roligare saker för en student i de tidiga 20 att ägna sig åt än att traggla stadgar, kallelser, utskottssammanträden, möten och valberedningar på sin lediga tid. Till exempel kan man ju studera. Eller festa. Eller engagera sig politiskt i en riktig organisation som gör skillnad, som ett parti eller Amnesty eller vad som helst.
En skarp skiljelinje mellan allmänborgerliga och vänstern är att vi inte skriver under på devisen det privata är politiskt, eller mer rent uttryckt: Vi anser att politiken är en samhällssfär som borde vara åtskild från andra. I grunden är det en sund hållning, men den är bara korrekt så länge de flesta håller med om den. Problemet uppkommer förstås när någon vill politisera en viss sfär, exempelvis universitetsväsendet. Då blir det en politisk hållning att inte politisera verksamheten. Problemet är att det krävs en väldigt hård kamp för att ingenting ska göras, eftersom den politiskt sinnade alltid vill göra någonting, rätt eller fel. Det är alltid mer attraktivt att göra något, än att göra inget, även om det senare oftast är rätt.
När kårobligatoriet avskaffades var vi nog många som trodde att vi vunnit vår strid, Men kåren finns förstås kvar och studentrepresentationen fortsätter att växa. Utan unga borgerliga människor som väljer att engagera sig mot politisering kommer den fortsätta att växa, medan vi ser på. Det kanske vore på sin plats att ta lärdom från Michael Corleone i "Gudfadern 3" och engagera sig. Just when I thought I was out, they pull me back in.