Men det som en gång var så bergsäkert i sin leverans har solkats ner: Idag kan ingen längre säga att något går som tåget eller kommer som ett brev på posten utan att det är omslutet av viss ironi. Anledningen till det är decennier av dålig planering, underfinansiering och underlåtenhet.
Nu håller prestigeprojektet med höghastighetsbanorna på att genomföras. Problemet med höghastighetstågen är att de gör lite eller ingenting för att förbättra situationen på alla andra banor i Sverige. 44 procent av järnvägsbanorna hade 2017 ett kapacitetsutnyttjande på mellan 81 och 100 procent under dygnets två mest trafikerade timmar.
Det är egentligen först när kapacitetsutnyttjandet understiger 60 procent som tillräckligt med svängrum finns för underhåll, extratåg och risken för störningar är hanterbar. Vill vi ha en fungerande tågtrafik krävs ökade resurser, och det på många platser som inte påverkas av höghastighetsbanan.
Det gäller Ostkustbanan mellan Stockholm och Sundsvall, som går via Gävle och Uppsala där väldigt många människor pendlar dagligen. Det gäller inte minst i Göteborgsregionen där tågtrafiken söderut åt Malmö, norrut åt Oslo och inåt i landet alla är eftersatta.
Här krävs investeringar. Tågresandet har ökat kraftigt de senaste decennierna och spåren har helt enkelt inte hunnit med. Kapacitet behöver byggas ut. Dessvärre är inte järnvägstrafiken den enda delen där central infrastruktur sätts på undantag.
I framtiden vet vi att behovet av el kommer att öka. Ska Sverige klara sina klimatmål behöver fordonsflottan ställas om till el, liksom exempelvis SSAB, som importerar en halv miljon ton kol per år, måste ställa om sin stålproduktion till el. För att klara av detta erbjuder Sverige att av Europas äldsta elnät, byggt på 60- och 70-talen. Det finns, kort sagt, inte en chans att vi klarar omställningen med dagens nät. Det är ett allvarligt problem för både elförsörjning och klimatomställning.
Regeringen håller till råga på allt på att lägga fram ett förslag med kraftigt sänkta ersättningar till elnätsbolagen. Att man gör det är inte svårt att förstå: elnätsavgiften är särredovisad på elräkningen och att sänka priset monopolet får ta ut är ett ganska lätt sätt att köpa sig väljare i september. Problemet är att det radikalt försvårar för elnätsbolagen att bygga ut sina nät.
Görs inte det är risken stor att vi närmar oss en liknande situation för elnäten som vi har i järnvägen. Det vore en katastrofal utvecklingen om ännu en del av svensk infrastrukturs kärna fick lida samma öde som järnvägen. Idag är den så eftersatt på sina platser att företagare som är beroende av den hellre ser att vissa sträckor helt stängs av i flera år, om det garanterar att den rustas upp ordentligt med en långsiktig plan.
Problemet med infrastrukturen är att dess investeringshorisont är betydligt längre än enskilda mandatperioder. Därför är det svårt för enskilda regeringar att vinna något på att prioritera det. Men det absolut nödvändigt. Att vill prioritera företagen som är beroende av el och som måste transportera sitt gods.
Men då kan staten inte låta infrastrukturen bli den största flaskhalsen.