Nationalmuseum i Stockholm har äntligen öppnats igen efter en lång renoveringsperiod. Köerna är långa, besökarna många och hyllningarna har stått som spön i backen. Konsten är vackert och tematisk utställd, lokalerna rymliga och ljusa.
Men. Det finns ju alltid ett men när konst ska ställas ut. Till exempel vid Anders Zorns vackra "Midsommardans". Målningen föreställer en logdans i Dalarna, paren virvlar runt i folkdräkter, gräset yr och i bakgrunden syns stugor i falu rödfärg och en majstång prydd med en svensk flagga.
Motivet hämtade Zorn från sin barndom i Dalarna. Midsommarfirandet hade en speciell plats hos honom och varje år skänkte han en majstång till byn Morkarleby. Hans kärlek till midsommarfirandet hade möjligen blivit starkare av att han i flera år innan tavlan målades bott utomlands, bland annat i Ryssland.
Hans kärlek till midsommarfirandet hade också väckts av att traditionen börjat falna i Dalarna på grund av nyreligiös väckelse.
Han såg som sin uppgift att bevara traditionen. I mångt och mycket får han nog anses ha lyckats. "Midsommardans" är nog så nära en idealbild av äldre tiders midsommarfirande som man kan komma. Och just därför dyker ett problem upp. Nationalmuseum har nämligen bestänkt att målningen inte kan stå för sig själv, så som en vacker och romantisk tavla. Under den ligger Peter Johanssons verk "How to cook a souvenir", skivade dalahästar i vakuumförpackning. Till detta en text, som förklarar Zorns målning som fiktion och skönmålning.
En liknande behandling, om än inte lika dekonstruerande, får rummets stora och centrala målning: "Karl XII:s likfärd". I den förklarande texten står även där att målningen inte är en historiskt korrekt beskrivning av hur den fallne krigarkungen färdades hem till Sverige. Men varför skulle någon tro det?
Den är målad mer än 150 år efter att Karl XII dog, av en man som av naturliga förklaringar inte var där. Konstnären Gustaf Cederström har heller aldrig hävdat något annat än att det är en konstnärlig tolkning. Men vilken tavla är inte det?
De beskrivande eller ursäktande texterna på Nationalmuseum är heller inte konsekventa. Något liknande står inte vid tavlan på Gustav II Adolfs död, som också har ett nationalromantiskt motiv, om det är där skon klämmer. Men hur kan vi veta vad som verkligen skedde i dimman i Lützen? För att inte tala om alla målningar med religiösa motiv eller skulpturerna av Tor och Oden.
Är de flera meter höga asagudarna fast förankrade i verkligheten?
Cederström beskrev "Karl XII:s likfärd" som en målning gjord med ”en väl vald licentia poetica”. Så är sannerligen fallet. Vad beskriver bättre den svenska stormaktens fall, än att dess krigarkonung bärs ner från ett snötäckt berg, med sörjande karoliner vid hans sida? Det är inte bara tillåtet, som Cederström önskade, att nyttja sin konstnärliga frihet, utan helt nödvändigt för att kunna skapa konst.
Utan fantasi och frihet kunde Nationalmuseum ersättas med Riksarkivet och konstnärerna med byråkrater. Och konstens kommissarier skulle kanske äntligen vara nöjda, när allt vackert blev förklarat som en lögn.