Frågan om kapitalismens väsen är ständigt aktuell, men sällan diskuterad. I senaste numret av den alltid läsvärda tidskriften Axess skriver Fredrik Erixon och Björn Weigel en mycket intressant artikel om det institutionella ägandet som ökar allt mer, på bekostnad av det entreprenöriella ägandet. Eller för att uttrycka det tydligare: Pensionsfonder äger allt fler företag, i stället för enskilda kapitalister.
Frågan är intressant i ett svensk avseende, på grund av PPM-fonderna som har ett sammanlagt ägande på en biljon kronor.
Det är också intressant ur ett historiskt perspektiv. När löntagarfondsdebatten gick varm och fonderna skulle införas var det med argumentet att arbetarna genom fackföreningarna skulle ta över ägandet av börsnoterade bolag. Vi skulle helt enkelt socialisera ägandet genom fondlösningar. Det skulle innebära att alla svenskar ägde börsbolagen, men utan att de hade någon egentlig kontroll över bolagen.
Jämför med statliga företag, som vi ibland alla sägs äga "gemensamt", men ärligt talat är vi nog få som känner oss som ägare till exempelvis SAS eller Postnord. Detta är på väg att förverkligas i mikroskala genom att många köper aktier eller fonder som i sin tur investerar i aktier som en del av sitt sparande.
Men det förverkligas allra främst genom gigantiska fonder som köper stora andelar av bolag och därigenom kan styra hur bolagen utvecklas.
Frågan kan tyckas irrelevant eller svårgreppbar, men den spelar stor roll. Kapitalismen som system har gått ut på att gynna kapitalister som riskerar kapitalinvesteringar för att förverkliga en företagsidé och tjänar pengar på detta. Den enskilda kapitalisten har mycket skarpa incitament för att ett bolag ska utvecklas väl och trygga dess framtid. De stora, ibland globala fonderna har ett helt annat uppdrag: Att förvalta sina sparares pengar.
I USA har det institutionella ägandet ökat från sex procent av allt aktiekapital på 1950-talet till nästan 60 procent idag. Erixon och Weigel nämner också att stora privata fonder som Blackrock och Vanguard förvaltar sex respektive fem miljarder dollar och den norska oljefonden en miljard dollar.
Vad får det stora institutionella ägandet för konsekvenser då? Erixon och Weigel menar att försiktighet kommer premieras framför risk. En entreprenöriellt drivet företag vill alltid växa sig starkare och ta en så stor del av marknaden som möjligt, helst genom att slå ut sina konkurrenter, medan ett institutionellt ägt företag kan premiera stillasittandes i båten. Den långsiktiga avkastningen i fonden blir viktigare än det enskilda företagets ställning. Företagen som ägs av fonder investerar också mindre långsiktigt och lägger mindre på forskning, däremot delar de ut större vinster till sina ägare.
Går institutioner in med pengar i bolag deras disruptiva effekt på marknaden också bli mindre, och det är en hörnsten i kapitalismen. Att mindre företag tar en stor risk och slår ut äldre drakar, ibland bara inom loppet av några år.
Men i takt med att institutioner får en allt större makt över kapitalmarknaden är frågan om investeringarna i dessa bolag kommer vilja premiera företag som riskerar att bli ett hot mot stora investeringar i deras fonder och därmed missgynna spararna. I sådana fall innebar den fondkapitalismen ett allvarligt hot mot kapitalismens kreativa förstörelse, en av dess starkaste krafter.