Det offentliga samtalet. Detta högtravande, men ack så viktiga begrepp. Hur mår det egentligen? Inte särskilt väl, ska det väl sägas. När regeringsfrågan står på sin spets har de grova angreppen haglat ner över svensk samhällsdebatt. Hejarklackarna blir allt mer högljudda, samtidigt som de stänger sig för motargument. Polariseringen blir allt djupare.
Att offentligheten är på väg att delas upp är i stora delar positivt. Allmänheten har inte längre en radiokanal, en TV-kanal och en dagstidning att vända sig till. Där finns en uppsjö av fördjupande material, tillgängligt för alla till en mycket låg kostnad.
Det innebär att fler människor slipper håglöst bläddra igenom sportsidorna när deras partner lagt beslag på kulturdelen, eller endast har att välja mellan en dokumentär om arbetsplatsolyckor i Västtyskland och helgmålsringning på TV:n.
Men att offentligheten delas upp får naturligtvis också negativa konsekvenser. Den blir samtidigt mer polariserad, oavsett vad som är hönan och ägget. Den senaste mandatperioden kan man exempelvis se ett betydande tapp i förtroende för SVT och SR bland borgerliga väljare.
Det var visserligen på tiden, men samtidigt är det allvarligt att statlig media, som ska vara till för alla, upplevs ha och har en så tydlig slagsida. Polariseringen syns också tydligt ifall man frågar människor om de skulle kunna tänka sig att gifta sig med någon med motsatta åsikter deras egna. Dessa har främst gjorts i USA och Storbritannien som med sina tvåpartisystem har en annan dikotomi.
Svaret blir tydligt: Demokrater och Labour-röstare vill inte veta av Republikaner eller Tories. Den politiska toleransen minskar snabbt.
Tidskriften Axess hade i förra årets sista nummer temat "Monologernas tid", med underrubriken ”Har det offentliga samtalet någon framtid?”. Rubriken är väl avvägd, även om de monologer som dominerar samtiden har frångått den klassiska betydelsen i viss bemärkelse. Den klassiska monologen går ut på att en person talar, och de andra lyssnar.
Den som lyssnar kan antingen vara andra i en pjäs, men i vissa fall vänder sig monologen direkt till publiken. Men i den samtida monologens tid lyssnar ingen längre passivt. I teatersammanhang leder detta ibland till det olidliga greppet att den fjärde väggen ska brytas och publiken involveras. I samhällsdebatten är det något annat.
Monologen reproduceras ständigt av lyssnaren, inte sällan okritiskt. De blir därmed en hejarklack, inte en medveten medborgare.
En hejarklack skriker högst bifall åt det redan förväntade och signalerar tydligt vad den gillar. Det skapar rundgång i debatten, när samma personer mycket väl vet exakt vad de ska säga för att få rungande applåder, men varje ny tanke är osäker. Ser man dessutom hur snabbt vinden kan vända för offentliga personer som uttrycker minsta möjliga misshagliga tanke, sprider sig försiktigheten.
Samtalet låser sig när alla kan ta enkla poänger, och förgiftas av påhopp och anklagelser som obetänksamt reproduceras av hejarklacken. Eftertänksamhet står på bar backe. I alla fall nu. Många nya medier etablerar sig just med eftertänksamhet och fördjupning som metod. Förhoppningsvis är 2019 deras år.