”Om vi vill ha Euron som förenar istället för att splittra vår kontinent, så måste Euron måste bli den enda gemensamma valutan för hela EU” sa Jean-Claude Juncker i sitt tal till Europaparlamentet. Probleminsikten, som han aldrig kommer nå, är att det är just euron som splittrar Europa, inte de länder som klokt nog valt att stå utanför. Att tvinga in länder som Sverige är dels inte omöjligt, dels djupt omoraliskt och illegitimt. Det är den eviga hetsen mot en djupare integration som till slut kommer sluta i ett Europas Förenta Stater är förödande för drömmen ett fredligt, dynamiskt och starkt Europa.
Juncker har fått hela Europa om bakfoten. Det är inte genom politisk, social och ekonomisk likriktning Europa vuxit sig starkt, utan tvärtom genom en skarp institutionell konkurrens. Skattesystemen har konkurrerat om företag, universiteten om de skarpaste hjärnorna, musikscenerna om unga turister, Europeiska länder har sekellånga unika och gemensamma historier, men inte ens inom dagens gränser saknas konflikter. Fråga en norditaliernare, en katalan, vallon eller bayrare och de är långt ifrån nöjda med sin centralmakt. Jean-Claude Junckers ambitioner är alltså att de nu ska få ännu en, längre bort, svårare att utkräva ansvar från och med en folklig förankring som asymptotiskt närmar sig noll.
Juncker lanserade sin vision om ett gemensamt europeiskt presidentval. Detta kuppade in via partigrupperna redan i 2014 års Europaparlamentsval, där partigrupperna nominerade ”presidentkandidater”, så kallade spitzenkandidaten trots att det saknas legitimitet för sådana. Hur svenskar vet att valet egentligen stod mellan Juncker och Martin Schultz? Det är omöjligt att skapa folklig legitimitet för ett övernationellt EU-val. Väljarna kommer omöjligen kunna skaffa sig en relation till ”superkandidaterna” som kommer utgöras av en slags europeisk elit. Men det är dessutom fel att ens försöka. Den europeiska gemenskapen ska vara just en frivillig gemenskap där europeiska länder gått samman för att i enighet lösa problem som kräver samarbete, exempelvis migration, miljö, frihandel och fri rörlighet.
Eurokraterna är drabbade av fartblindhet och tunnelseende på samma gång. Deras maniska önskan att alltid putta EU-projektet ett steg längre riskerar att till slut slita sönder kontinenten. Minns ni att unionen på ett långt ifrån demokratiskt sätt mer eller mindre tvångsförvaltade Grekland och Italien under finanskrisen?
Minns ni demonstrationerna och kravallerna? Kurvorna har stabiliserats eller pekar uppåt i de flesta nu. Nu. Men vad händer när nästa finanskris kommer? Merkel var Hitler redan 2008, vad blir hon idag? Vad blir då Juncker nästa gång?
Juncker ställer också till det för sig själv, eftersom det han sa i talet som var bra, klarspråket om Turkiet som i och med sin nuvarande antidemokratiska utveckling inte kan vara aktuella för EU-medlemskap, ökade frihandelsambitioner, ökat arbete för att stävja cyberhot, tydliga markeringar mot Ungern och Polen och en bättre migrationspolitik drunknar i hans vidlyftiga ambitioner om ett federalt Europa.
Det vore ytterst synd för både Sverige och EU om Juncker får sin vilja igenom. Därför borde vi stanna kvar och ständigt kämpa mot federalismen, för subsidiariteten, för självständigheten och mot maktfullkomlighet. En europeisk union är nämligen en utmärkt idé. En europeisk stat däremot är en ofantligt usel sådan.
Om Junckers EU blir verklighet borde Sverige lämna.