I en uppmärksammad artikel i The Telegraph beskriver Liz Hoggart hur det livet kan gestalta sig. Det går ingen nöd på henne, som uppburen journalist i London går hon på premiärer och dricker champagne utan att behöva oroa sig för att någon ska känna sig osedd av henne. Problemet är bara att hon inte har någon som ser henne själv..
Hon beskriver både ett arbete hon älskar och ett rikt socialt liv, men skriver att i 50-årsåldern är det i princip omöjligt för en kvinna att dejta en man som inte är i pensionsåldern och att det blir allt svårare att tränga sig in i vännernas tvåsamhet. Den känslan, vet jag av egen erfarenhet, kan infinna sig redan 20 år tidigare.
Filosofen Alain de Botton har beskrivit att det moderna livets frihet är att du kan vara ensam. Baksidan är att du också kommer känna dig ensam. I stort sett alla vuxna människor kan välja att stänga ytterdörren utan att behöva möta någon annan där inne. Det är frihet och ett ok.
Just nu är Sveriges främste skildrare av den självvalda och självupplevda ensamheten, Per Hagman, aktuell med en ny bok: "Allas älskare, ingens älskling".
Hagmans böcker har alltid erbjudit en inblick i en närmast drömsk värld. Inte för att de är overkliga, utan tvärtom för att de skildrar ett liv som så många drömmer om. Hagmans romanfigurer har tagit det självständiga livet flera steg längre än de flesta vågar: droger, normlöst sex, avsaknaden av fasta adresser, och totala brytningar med tidigare liv. Så långt går få av oss. Men alla har vi närt en liknande dröm och Hagmans böcker öppnar upp ett fönster till den världen: världen som ensam och fri med en hel kontinent vid dina fötter.
De flesta av oss vid våra kortvariga äventyr håller fast vid ett skyddsnät: Vi åker kanske till Madrid på en utbytestermin eller sparar ihop pengar till ett arbetsvisum i Australien men ringer till föräldrarna om vi inte vågar längre och måste hem. Vissa är till och med så simpla att de faktiskt skaffar sig ett arbete när ett nytt land, ett liv ska testas. Det gör ingen i Per Hagmans böcker. De kastar loss så fullständigt att knappt folkbokföringen vet var de håller hus, än mindre familj och vänner.
Lika unika som böckerna är Hagman själv. Han skriver inga kulturartiklar om den radikala politiska utvecklingen i Nice på kultursidorna, han har inga fasta krönikor. På så vis verkar han hemlig, även om han aldrig gjort någon hemlighet av att han mellan sina böcker mest verkar jobba på krogen. Han är fortfarande en vagabond vid sina 48.
Hans rollfigurer är fria, obundna, amoraliska och cyniska men i allt detta är det inte bitterhet eller mörker som seglar igenom, utan en lätthet inför livet och inför ensamheten. För alla vi som själva lever ett ensamt liv är hans böcker och hans person, som tycks stå verken nära, en lisa för själen.
Det är därför en konstig känsla svek slår ner i mig när jag läser att Per Hagman blivit far. Det är varken vackert eller generöst tänkt, men det går inte att värja sig inför tanken när mannen som varit den solitära människans främste förkämpe skaffat familj. Det var ju han som levde utan det. Men inte ens Per Hagman gjorde det hela vägen.
Frågan som infinner sig är självklar: Är friheten något värd om du inte upplevt något så stort att den är värd att offra?