I boken "Bakslaget" (Timbro, 2018) ger sig Markus Uvell i kast med att analysera en framväxande konservativ opinion i Sverige. Uvell har en bakgrund som opinionsanalytiker och har tidigare analyserat Sverigedemokraternas framfart i opinionen i boken "Folkhemspopulismen" och tillsammans med S-märkte Carl Melin skrivit boken "Innerst inne – Vad svenskarna egentligen tycker". Nu har ger han sig på att försöka analysera vad som har hänt i den svenska opinionen de senaste åren. Hans tes syns i bokens undertitel: "Radikalt etablissemang, konservativa medborgare".
Den mest allvarliga saken som framkommer i boken är att över hälften av svenskarna svarar ja på frågan ”Politiker ljuger så ofta att det är svårt att ta dem på allvar”. Det är allvarligt eftersom det är mycket sällan som politiker faktiskt beslås med direkta lögner. Regeringspartier genomför dessutom de flesta av sina vallöften och valforskare har visat att det är en myt att dessa sviks. Av undersökningen att döma tror alltså över hälften av svenskarna inte på detta.
Varför är det då så? En anledning kan vara att faktiska vallöften och vad som uppfattas som vallöften är två olika saker. Partierna är inte dummare än att de listar vallöften de vet att de kan genomföra: sänka skatten eller höja a-kassan. Samtidigt har de en vidlyftig retorik, skolan ska vara i ”världsklass” och segregationen ”bekämpas”. Det är luddiga formulering kan fyllas med olika innehåll beroende på vem som ska tolka löftet. Huruvida de uppfylls handlar till stor del om tolkning.
Men en stor del av svenska folket har en annan uppfattning. Detta måste tas på allvar. En inte otänkbar förklaring går att finna när svenskarnas förtroende för medierna läggs bredvid påståendet om att politiker ljuger. I Förtroendebarometern från 2018 är svenskarnas förtroende för medierna är delat. SVT och SR ligger i förtroendetoppen och åtnjuter förtroende hos 60 respektive 64 procent av befolkning, medan kvällstidningarna hamnar i botten. Förtroende för SVT och SR är dock inte entydigt.
Sverigedemokraternas väljare ligger i botten, där cirka 30 procent anser public service trovärdigt. Det är väntat. Det finns också ett glapp mellan rödgröna väljare och Alliansen. 62 procent av alliansväljarna har förtroende för SVT, att jämföra med 77 procent hos de rödgröna, ett glapp på 15 procent.
I den nationella SOM-undersökningen från 2015 svarar över hälften av svenskarna att medierna inte rapporterar sanningen om invandringen. Det är 31 procent fler än som anser att medierna är sanningsenliga i sin rapportering. 30 procent har litet förtroende för mediernas rapportering om brottsligheten, ungefär lika många som har förtroende för medierapporteringen.
Det finns en stark diskrepans mellan väljarnas uppfattning i några av de just nu viktigaste politiska frågorna. Även om medierna och politikerna inte är ett och samma, går de inte att helt separera.
En annat påstående Uvell låtit allmänheten svara på är ”Politiker ägnar sig för mycket åt udda symbolfrågor och för lite åt sådant som verkligen spelar roll i medborgarnas vardag”. 74 procent instämmer i detta.
Opinionsströmmarna och problem kopplade till lag och ordning och invandringen gick länge under ratdarn hos både politik och media och blev en tickande bomb. Först när de briserat började försöken att samla ihop bitarna och pussla ihop en fungerande politik. Det arbetet är sannerligen inte färdigt, även om steg tas i rätt riktning.
Arbetet behöver fortsätta, men för att undvika nästa smäll bör man förstås hitta nästa bortglömda fråga och lösa den, för att undvika överraskning och paniklösningar.