Talet gick i linje med Xis politiska världsåskådningen om den kinesiska drömmen. Den handlar om kinesiskt välstånd, kollektiva ansträngningar, socialism och nationell ära. Huruvida socialism fortfarande är något Kina strävar efter går nog att debattera efter landets marknadsinriktade reformer, även om landet fortfarande styrs av kommunistpartiet. I Xis Davostal syntes däremot inriktningen mot välstånd, kollektiva ansträngningar och nationell ära tydligt.
I talet försvarar Xi Kinas marknadsinriktade reformer. Men allt för många tolkade hans tal om hur Kina öppnats upp lite väl långt. Xi Jinping och Kinas kommunistparti är naturligtvis inga garanter för frihet, globalisering och öppenhet i världen. Att han inte stänger dörren för utländska investeringar, med tydlig adress till Donald Trump, beror knappast på att han frälsts av liberal ekonomisk teori. Snarare ligger orsakerna i att utländska direktinvesteringar, som drivit kinesisk ekonomi framåt, förra året föll med nästan sju procent, mätt i dollar.
Samma år föll exporten med 7,7 procent och importen med 5,5 procent. Hur stark tillväxt Kina än må ha, är de fortfarande i mycket hög grad beroende av utländskt kapital. Varför?
Jo, för att stärka den kinesiska drömmen, som handlar om kollektiva ansträngningar - i stället för individuella val - socialism - i stället för medborgerlig frihet - och nationell ära - i stället för internationell samvaro. Allt detta tar han också upp i sitt tal. Möjligen sänder Donald Trumps snara tillträde på presidentposten ut så kraftiga dimridåer att de närvarande i Davos inte riktigt kunde ta in det.
Den kinesiska särprägeln är sådan sak. Kinas utveckling ska fortsatt basera sig på "kinesiska realiteter", det vill säga inget system är bättre än det andra. Demokrati eller diktatur är inte så viktigt. I Kina sätts folkets intresse först och utvecklingen går genom folket, av folket och för folket. Folket, i klartext, är det kinesiska kommunistpartiet. Ingen annan.
Det syns inte minst i hur den kinesiska regeringen blir allt mer repressiv. De censurerar internet i allt högre utsträckning. Kyrkor och andra religiösa samlingsplatser rivs för att hindra utvecklingen av ett civilsamhälle. Advokater fängslas, liksom feministiska aktivister och miljöaktivister. Regimen slår också ner på utländska aktörer som "smutskastar" landet.
Till exempel bojkottas norsk lax sedan Nobels fredspris gav till poeten Liu Xiaobo. Den finns en växande främlingsfientlighet som eldas på av regimen, exempelvis genom att skolbarn får lära sig att leta och ange spioner i sin närhet. Kinesiska företag utsätts också för krav att byta från utländska till inhemska underleverantörer.
Det syns också i landets militära ansträngningar. Försvarsbudgeten har ökade med 7,4 procent 2015 och landet lägger ungefär tre gånger så mycket som Ryssland på sin militärmakt. Därtill bygger man konstgjorda öar i Sydkinesiska sjön för att utöka sin ekonomiska zon och skapar därmed grogrund för allvarliga konflikter i närområdet.
Det är nog dags att glömma tanken på Kina som en kraft för öppenhet i världen innan den får fäste.
Fotnot: I Kina skrivs familjenamnen, i det här fallet Xi, före egennamnen.