Edvard Hollertz: Henrik Ekmans miljöresa ger hopp

Det finns en plats där allting börjar. För miljöjournalisten och författaren Henrik Ekman är det landskapet runt godset Bjärka-Säby söder om Linköping.
När han sommarpratade i Sveriges Radio i juli var det där hans berättelse började. På Torpaskogen på Bjärka-Säby – när han som tolvåring är på väg upp i en 15 meter hög gran för att få se duvhökens bo.
Den fascination för djur och natur som Henrik Ekman beskriver att han hade redan som barn verkar också ha väglett honom genom livet. I snart ett halvt sekel har Ekman bevakat miljöområdet i tidningar och tv. En karriär som började med en praktikplats på Corren på 70-talet. Och i den nyligen utkomna boken ”Naturen vi ärvde” (Norstedts) låter han läsaren följa med på hans miljöresan, från sextiotalet fram till i dag.
Det är en ömsom dyster, ömsom hoppingivande skildring av utvecklingen i Sverige och världen. Men framför allt är det en pedagogisk genomgång av vad som ligger bakom dagens klimat- och miljödebatt.
Det är en berättelse om problem som har löst. Om miljögifter som har förbjudits, om örnar som har återvänt och sjöar som åter går att bada i. Och om ett världssamfund som har agerat när det väl har gällt. Men det är även en skildring av vad det verkar närmast eviga konflikter – om skogens brukande, om vargens utbredning och om vattenkraftens påverkan. Och om nya, allt svårare, problem som behöver lösas på klimatområdet.
I flera av dagens såriga konflikter intar Henrik Ekman en modererad hållning. Som i vargfrågan. Han förespråkar en kompromiss. Miljöorganisationerna får sluta överklaga besluten om skyddsjakt på varg. Vargmotståndare får acceptera att utrotning inte är ett alternativ.
Den här hållningen gör Ekman till en ovanlig röst i en annars grälsjuk klimat- och miljödebatt. Just Henrik Ekmans röst lär också många känna igen, inte minst som berättarröst i många av SVT:s naturfilmer. Eller så klingar hans pseudonym Rune Runeman från Rimforsa bekant. Runemans satiriska verser kunde höras varje fredag i P1 Morgon från hösten 1998 till våren 2002. Då stängde rimstugan i Rimforsa.
I ”Naturen vi ärvde” är också referenserna till Östergötland många, särskilt återkommande är landskapet söder om Linköping. Det av naturliga skäl.
Eklandskapet är utgångspunkten för en av Henrik Ekmans tidigare böcker – praktverket ”De sista ängarna” (2004). I den boken får vi följa det brutna östgötska landskapets förändring från 1800-talets slut fram till vår tid. Allt rikt illustrerat med bilder från Bjärka-Säby, den vidsträckta gård som författarens förfader Oskar Ekman köpte 1870. En gård som i dag ägs av släktingar till Henrik Ekman.
Men om ”De sista ängarna” gjorde Henrik Ekman till den egna familjeklanens hävdatecknare, vilket Svenska Dagbladets recent utnämnde honom till 2004, så är ”Naturen vi ärvde” helt och hållet hans egen berättelse. Men det de båda böckerna har gemensamt är att de berättar om de stora förändringarna av Sverige med utgångspunkt i det lilla.
Att ”Naturen vi ärvde” sträcker sig över sex decennier blir något av en kontrast till dagens ofta kortsiktiga perspektiv. Inom politiken diskuteras sällan de långa linjerna. Oftast är ögonen på nästa val. Och det här är en av förtjänsterna med boken – den stärker det kollektiva minnet. Vi påminns även vad som skapade en del av de problem vi ser i dag.
Ett exempel bland många på det här är från Ekmans tid som reporter på Corren under 70-talet. Han beskriver hur de som kritiserade den 1975 invigda sträckningen av E4 förbi Linköping fick rätt. Då varnades det för att all värdefull åkermark mellan staden och vägen skulle komma att bebyggas, vilket har skett. Lärdomen till dagens beslutsfattare – nu när infrastruktur åter ska byggas ut runt Linköping – är att om det menas allvar med att skydda den goda jorden är det farligt att hacka upp landskapet mellan motor- och järnvägar.
Ett ytterligare exempel på långa linjer är när Ekman beskriver ett reportage han gjorde 1973 med en äldre skogsägare i Brevassa, inte långt från Rimforsa. Den äldre lantbrukaren ondgjorde sig över hur staten vill detaljstyra hans skogsbruk och förmå honom att avverka tidigare och plantera igen åkermark. I dag har vi gått varvet runt inom skogspolitiken. De markägare som staten drev på för att de skulle hugga ner sina gamla blandskogar och plantera gran ska i dag förmås att återskapa det gamla landskapet. Bättre hade varit att låta skogsägarna sköta sin skog efter eget huvud.
I ”Naturen vi ärvde” visas det att klimat- och miljöpolitiken kanske bäst förstås med utgångspunkt i det vi har runt knuten. Det finns en plats där allting börjar, och det kan vara skogarna i Brevassa eller eklandskapet söder om Linköping.