Just när jag trodde att vi fått nog av Lars Lerin så kommer han tillbaka i alla tv-rutor. Och är underbar. Igen. Ingen behövs mer denna tröga, ensamma, sorgkantade corona-höst där dagarna går åt till att hålla andan och vänta på vaccin.
Kommer att tänka på historien om demondirigenten Herbert von Karajan som i taxin fick frågan ”varthän herr von Karajan” och svarade ”kör mig vartsomhelst, jag behövs överallt”. Så självmedveten är ju inte akvarellmästaren Lerin, förstås. Däremot behövs han överallt.
Ja, hela världen behöver såna som Lars Lerin.
Först en bild från rökrutan (fanns på skolor förr!) på mitt gymnasium i Hagfors i norra Värmland. Det fanns en kille där som var så snygg, han kom från grann-bruksorten Munkfors, och var omgiven av ett litet entourage av tjejer. De fnissade och tisslade tillsammans i ring. Jag vågade aldrig gå fram och prata med honom, fast jag ville, han var bra på teckning hörde jag, han hade så vackra ögon och han hade som en strålglans runt sig.
Han gick naturvetenskaplig linje och var duktig i matte och svenska.
Jag rekommenderar varmt hans egen uppväxtskildring ”En liten konstnär” från 2009. Många fina akvareller och lysande, kort text: ”Jag kom att bli ett väl omhändertaget barn. Jag skulle inte behöva frysa, inte få lunginflammation, blodförgiftning, stelkramp… Mamma klädde mig varmt. Gick till doktorn vid minsta snuva. Hon var så rädd om mig, älskade mig så till den milda grad.”
Han skriver också: ”I hela mitt liv har jag låtsats och förställt mig, omgett mig med fantasifigurer. Det stod tidigt klart för mig att jag inte var som jag skulle”.
Han går så långt att han kände att han antingen måste bli konstnär eller tokig. När han väl kommer ut inför sina föräldrar, har de inga invändningar, bara stöd att komma med. Men när han var barn försökte de göra honom mer manlig: ”Det var i kärlek som mina föräldrar försökte omskapa mig. Om jag inte ägt en sådan inre styrka och envishet hade jag kanske dukat under för denna kärlek”.
Han kallades ”Tösa” och var mest rädd att hans mamma skulle höra det och bli ledsen. I tonåren upptäckte han spriten: ”Något underbart var det som hände i själen, som en frälsning. Jag blev yr, fri och full i skratt. Behövde inte längre vara den försiktiga, försagda Lars”
Blev han alkoholist redan där och då? undrar han. Och sammanfattar: ”Kanske hade allt varit lättare om jag fötts i en annan kropp, om jag redan från början fått vara den flicka jag kände mig som”.
En sådan man är en av Sveriges mest populära personer! Bög och gammal missbrukare. Det är så vackert.