För några veckor sedan fattade idrottens högsta organ Riksidrottsmötet RIM beslutet att välja mig som ordförande för Riksidrottsförbundet (RF) i ytterligare två år. Varför frågar sig kanske många. Jag hade ju sagt att jag skulle avgå i år som en 75+ person med framtiden bakom mig. Skälet stavas corona kan jag i förtroende avslöja. Såren inom idrotten efter pandemin är långtifrån läkta och jag hoppas kunna bidra till att påskynda den processen.
Med detta sagt börjar man likväl fundera över äldre som arbetar vidare. Bör vi inte ge mer plats för yngre förmågor? Å andra sidan har vi detta med åldersdiskriminering. En av mina idoler är Barbro Westerholm, Socialstyrelsens tidigare chef, framträdande politiker med mera. Hon kämpar träget vidare trots att hon närmar sig 90-årsåldern. Och i USA hade man att som president välja mellan två minst sagt ålderstigna herrar. Själv har jag som idol en legendarisk ishockeyback, Roland Stoltz.
Han gick under epitetet ”världens bästa långsammaste back” för sin förmåga att trots viss sävlighet alltid vara på rätt plats i rinken vid rätt ögonblick. En förmåga som tilltog vid stigande ålder. Inte för jag tror att jag helt kan leva upp till detta ideal men det är kanske så att vad man förlorar med stigande ålder i snabbhet kan kompenseras av en växande erfarenhet. Förutsatt förstås att man har orken och lusten att streta vidare.
För idrotten gäller det nu att återstarta verksamheten. Att få tillbaka de som frivilligt eller ofrivilligt lämnat oss i pandemins spår. Vi riskerar en förlorad generation med de effekter detta skulle få både på folkhälsa och i utebliven glädje att få idrotta i föreningsform. Vi har internt också en helt annan ideologisk diskussion som bygger på att vi är en självständig rörelse med ett idrottsuppdrag och inte en myndighet.
Samtidigt får vi, påpekar många, finansiering av stat, kommuner och regioner för att vi kan erbjuda gemensam samhällsnytta. Att förena ett idrottsuppdrag med ett samhällsuppdrag och finna en minsta gemensam nämnare till bägge parters gagn är något vi måste jobba hårt med under kommande år. Lägger vi till detta en återstart efter corona har vi några rejäla utmaningar att bita i. Men fullt möjliga att lösa som jag ser det.
Till detta kan läggas att idrottsrörelsen har över tre miljoner medlemmar och cirka 70 stora som små medlemsförbund. De har olika önskemål och olika behov av stöd från RF. Vad ska vi koncentrera oss på? Det gör vår utmaning ännu mera spännande!