Det var 19 oktober 2004. Jag hade vaknat tidigt, vaggat bebis som många andra morgnar den sommaren och hösten, när det kom ett sms på mobilen:
"Har du hört vad som hänt där ni bor?"
Nej, det hade jag inte hört.
Dubbelmord i vårt kvarter, på Åsgatan, bara 200 meter från där vi bodde på Tränggatan.
Kvinna och pojke brutalt mördade av en okänd gärningsman.
Jag drabbas sällan av känslan att något är overkligt. Men då gjorde jag det.
Idag 48 år gammal har jag faktiskt bara känt så två gånger. När jag 11 september 2001 stod på jobbet och kollade på CNN när flygplanen flög in i World trade center och så den där morgonen, 19 oktober 2004.
Jag var mitt i bebisgeggan, med blöjbyten, vaggande och jollrande, när jag plötsligt fick höra att det begåtts ett dubbelmord strax utanför dörren. Det gick inte att greppa. Jag minns att jag gick ut på balkongen och tittade, samma balkong som jag följde husockupationen på Kanberget ifrån våren 2000, men husen på Karl Dahlgrensgatan skymde förstås sikten bort mot Åsgatan.
En stund senare stod jag i hörnet Tränggatan-Åsgatan och tittade upp mot mordplatserna. Alltså samma korsning som vi senare fick veta att mördaren hade passerat direkt efter morden, innan han svängde nerför Djurgårdsgatan, där han utanför Ica Matbiten slängde sin mössa i en tidningslåda.
Trots att jag bodde så nära mordplatserna, trots att jag rörde mig där mördaren nyss hade passerat och trots att jag hade en fem månader gammal bebis i min famn, så blev jag aldrig rädd. Allt som fyllde mig, och har fyllt mig i 16 år kring dessa vansinnesdåd, var varför? Vem och varför.
Jag tror att många Linköpingsbor har känt detsamma. När ett brutalt mord händer så nära oss så vill vi veta varför. Ovisshet skapar otrygghet och det är bland det värsta en stad kan drabbas av. Nu tror jag inte att vi Linköpingsbor har gått i 16 år och känt oss otrygga på grund av detta, men jag tror vi är många som fortfarande, även efter den gångna veckans dramatik, känner ett stort behov av att veta varför.
Det är förstås fantastiskt att släktforskningssökningarna ledde fram till den troliga mördaren, bra att han erkände snabbt, ännu bättre om vi snart får reda på varför han begick dessa vedervärdiga mord.
När vi får svar på det tror jag vi är många som andas ut.
Vi människor är beroende av sammanhang, att vara del av en gemenskap, och när det sker så här grova brott, som polismorden i Malexander 1999 och dubbelmorden på Åsgatan 2004, i Ljungsbro 2013 och i Mantorp 2017, så sätts vårt sammanhang i gungning.
Då vill vi ha förklaring för att gå vidare.
Det är stärkande för hela vår samhällskonstruktion när så här grova brott klaras upp. Lika demoraliserande som det är med ouppklarade brott, som Palmemordet (nej, jag anser inte att det klarades upp i veckan), lika stärkande är det när vi ser att polis och rättsväsande klarar av sitt jobb. Det är dessutom ett slag i ansiktet för alla krafter som jobbar aktivt för att sänka förtroendet för demokratin, samhället och allt som hör därtill.
Det största den gångna veckan är utan tvekan det kriminaltekniska genombrottet för släktforskningsregistren. Som hjälten, släktforskaren och dna-experten, Peter Sjölund sa: "Det är större än fingeravtrycket, en jätterevolution."
Vi visste ju att det hade hänt i USA förra året, då seriemördaren Robert Hayes, "Golden state killer" kallad, greps på samma sätt. Även ett grovt våldtäktsfall i Billdal 1995 har fått sin lösning med en fällande dom. Att det nu sker med ett 16 år gammalt dubbelmord, en av de största mordutredningarna i Sveriges historia, är en världssensation som ger hopp för alla kalla-fall-polisgrupper runt om i världen.
Jag läser i Corren att kriminologprofessorn Leif GW Persson är hoppfull kring många svenska ouppklarade brott:
– Metoden är fantastisk på många sätt. Vi har omkring 700 ouppklarade mordfall i det här landet. Jag uppskattar att vi kan bringa klarhet i ett hundratal genom den här tekniken.
I all vår lättnad över att Malexander, Åsgatan, Ljungsbro och Mantorp nu ser ut att lösas allihop så tycker jag vi ska skänka en tanke till de åtta offrens anhöriga.
De som tvingas leva resten av livet utan sina kära.
Ta hand om er.