Linköpings två finaste byggnader, domkyrkan och biblioteket, är 900 respektive 20 år gamla.
Så svårt är det att bygga fint. Så fantastiskt är vårt bibliotek.
16 mars är det 20 år sedan biblioteket invigdes och det här är en påminnelse, och en lovsång, om tiden som föregick bygget och människorna och staden som gjorde det möjligt.
20 september 1996 klockan 23.11 fick polisen ett larm om att det brann på andra våningen i Linköpings stadsbibliotek, vid den tidigare bombhotade invandrarbyrån. En kvart senare var hela biblioteket övertänt.
Humanistdygnet pågick för fullt i huset, Correns förre chefredaktör Bertil Torekull hade just avslutat sitt föredrag om att stå mitt i det sönderbombade biblioteket i Sarajevo, när kaoset bröt ut och alla fick evakueras.
Timmarna som följde stod chockade Linköpingsbor på gräsmattan utanför och såg sitt bibliotek brinna ner.
Där och då, mitt i traumats kärna, väcktes det som möjliggjorde tillkomsten av det bibliotek vi har idag, det som gjorde att Corren, inför invigningen 16 mars 2000, kallade det nya biblioteket för ett monument för Linköpingsandan.
Redan förmiddagen efter branden samlades tusentals Linköpingsbor på Borggården i en manifestation för humanism och det fria ordet.
Den då elvaåriga Anja Ragnarsson var den av talarna som fick varmast applåder:
– Jag är bara 11 år men jag vill säga något ändå. Jag tycker mycket om att läsa böcker och biblioteket var viktigt för mig. Vi barn protesterar också mot det här. Det är inte klokt att någon kan vara så dum att han gör så här.
Idag vet vi att många poliser anser biblioteksbranden som "polisiärt uppklarad". Branden föregicks av flera hot och polisen tror sig ha en god bild av vem som anlade den, men har inte tillräcklig teknisk bevisning, och inte heller vittnen, som räcker för åtal.
Den ledningsgrupp som kommunstyrelsen tillsatte att ansvara för skapandet av ett nytt bibliotek mötte omgående ett unikt engagemang från hela Linköping.
I Correns arkiv, de tre och ett halvt åren från branden till invigningen, finns en enorm mängd nyhetsartiklar, debattartiklar och insändare med åsikter, tankar och diskussioner.
Alla vi som värnar det fria ordet, och ser biblioteken som det fria ordets hjärta, fick tydliga bevis för hur många vi är i Linköping.
10 oktober 1997, ett drygt år efter branden, skrev ordföranden i kommunens ledningsgrupp, Håkan Löfstedt (S), i Corren:
"Det breda engagemanget och intresset från grupper, enskilda, politikerkamrater och massmedia har gjort att det varit en fröjd för oss som dagligen tampas med projektet att lotsa det mot ett lyckligt slut."
Ett lyckligt slut blev det sannerligen. Drygt 22 år efter Löfstedts rader vill jag hävda att biblioteket är en av Linköpings två finaste byggnader. Bara domkyrkan är finare.
Det vinnande arkitektförslaget, Johan Nyréns "Vända sida", mötte till en början starkt motstånd, bland annat från bibliotekspersonalen, men landade som det bästa arkitektbeslut som stadens styrande tagit på flera hundra år.
Tar jag i? Nej, en rundvandring i Linköpings innerstad ger mig rätt. Vilket hus, byggt för allmänheten de senaste 200 åren, är finare än biblioteket?
Konsert & kongress? Domushuset? Filbyterhuset? Gyllenhuset? Saab arena?
Nej, ingen av dem kommer ens nära. Konserthuset, i dess utformning och placering, är ju rent av sorgligt när man betänker hur ett alternativ nere vid ån hade kunnat bli.
Trea för mig, om än långt efter domkyrkan och biblioteket, är sporthallen. En hall, ritad av Hans Westman och invigd 1956, som arkitektoniskt står sig enastående bra.
På invigningen, 16 mars 2000, hyllades bibliotekets arkitekt Johan Nyrén av alla närvarande. Han sa då till Corren:
– Jag tror det beror på att huset, trots att det är så väldigt stort, har en viss mänsklighet. Det är naturmaterialen, dagsljuset, och huset är lättfattligt med den stora bokhallen. Det stora engagemanget jag upplevt i Linköping slår allt annat jag varit med om som arkitekt, säger Johan Nyrén.
Jag förstår när jag läser Nyréns ord att jag fallit totalt för det som var hans tanke med huset.
Det är ljuset, de stora fönstren, i kombination med träinteriören och rymden i bokhallen som jag älskar så.
Ingenstans går jag så fri i sinnet, så fri i tanken, som där, i den breda mittenkorridoren.
Så ett några dagar för tidigt grattis till vårt älskade bibliotek, till er som jobbar där och till oss som besöker det.
Vi är lyckligt lottade.