Fartyget Ever Given har kommit loss, men bilden är kvar: på ena sidan ökensanden, på den andra grönska – den klassiska föreställningen om Egypten, landet vid Nilen, och så jättefartyget, ett monster som slagit ner på människorna och som inger den fasa som blott en hjälte med övernaturliga krafter kan rädda oss från. Samma historia från antiken till nutida fantasyberättelser.
Budskapet är: människan ska hålla sitt övermod i schack, inte överskrida gränser, inte tro sig vara världens herre.
Det är nu länge sedan vi lämnade de gamla mytiska berättelserna mellan boksidorna, nu lever vi efter principen att människan kan behärska och övervinna de hot hon möter. Se bara på covid-19 och vaccinet, snart ska sjukdomen vara under kontroll.
Och se, jättefartyget i Suezkanalen kom loss. Till vissa kostnader förstås men loss kom det med cirka 20 000 containrar. Några hundra ska till svenska mottagare, firmor som IKEA har nämnts.
Nu har också alla fartyg som väntat vid kanalens mynningar kunnat röra sig. Några uppges innehålla lamm på väg till Saudiarabien; deras resa förlängs med en vecka.
Det är sådana uppgifter som får mig att undra över vad jättefartyget i kanalen säger om vårt sätt att hushålla. Hur mäter vi effektivitet?
Jag vet väl att detta är en synnerligen omdiskuterad fråga, jag vet också att svaret inte kan vara blott kostnaden för råvaror, arbete och kapital. Frakt hör förstås dit – det är vad vi såg i Suezkanalen. Och till frakten hör utsläpp i atmosfären och ingrepp i både landskap och städer.
Och så ojämlikheten. I affärer är parter inte jämlika annat än i skolboken. Asien förser väst med sådant väst skulle kunna tillverka hemmavid – fast till större kostnad. Och under bättre kontroll.
Lägga om? Ingalunda. Välvilliga krafter försöker däremot påverka Kina och andra tillverkningsländer att förbättra förhållandena för arbetarna. Resultaten är måttliga.
För köparna i väst är också säljare – och därmed ömtåliga för marknadens reaktioner borta såväl som hemmavid.
Låt oss återvända till bilden av monstret i det klassiska landskapet. Är mitt behov av billiga stolar så starkt att de måste tillverkas på andra sidan jorden och föras genom Egypti land på ett jättefartyg?
Jag vet att frågan ställs av en välställd skribent med ett välmöblerat hem men jag tycker ändå att jag får ställa den, för det finns varor långtifrån som också jag behöver och som kan få kosta mer.
Hemsnickrat för klimatets skull må vara en töntig slogan – och ta den inte bokstavligt – men den är faktiskt helt i tiden.